Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur många sekunder har vi kvar att leva?

/

Teknik, filosofi och alltings sönderfall präglar Mikael Lundbergs egenartade konst. På Millesgården i Lidingö visar han nu verk ur de senaste 15 årens produktion. För Gävleborna är konstnären mest känd för migrationsmonumentet vid Gavleån, två kapslar i blästrat glas.

Annons

Mikael Lundberg studerar livets nedräkning, en obönhörlig och nedbrytande process. Det finns glipor av andlighet i hans verk, men det är systemen som styr människans tillvaro.

Men när man försöker se dem, löses de upp i siffror, myller och flugsvärmar. Människan kan för all del förstå något av systemen, men inte deras mål och mening. Vad är tid, ljus, slump, entropi, liv och död…

Det obegripliga blir bara synligt när en del av det vetter mot det begripliga. Vad är lösningen på människans öde att brottas med lagar hon inte förstår? Revolt!? Ett av Mikael Lundbergs senaste verk, ”Marsyas”, är skinnet som hänger på väggen av den flådde satyren Marsyas i Mikael Lundbergs gestalt i silikonmassa. Det är en omtumlande syn. Det är ingen stolt revoltör som hänger där, snarare en förlorare, som i någon mening ifrågasätter regler, uppgifter och meningar.

Att flås levande var Marsyas straff för att han utmanade guden Apollon i flöjtspel. Satyren bjöd Apollon hårt motstånd, men förlorade. Segraren fick avgöra förlorarens öde och Apollon beslutade att Marsyas skulle flås levande och att skinnet hängas upp.

Detta straff för övermod ansågs rimligt. Apollons budskap var att ingen får sätta sig upp mot gudarna.

Men ska konstnären straffas?

Knappast, men skapandet kan framkalla ångest. Att skapa något på allvar är ju att hålla domedag över sig själv, som Ibsen menade.

Mikael Lundberg närmar sig det som människan inte förstår eller kan ge namn. Människor har alltid knutit näven mot himlen eller jordiska härskare. Det Apollon kallade övermod är svårutrotat. Människans försök att ordna tillvaron leder ibland till nya, lovande upptäckter. Sedan handlar det om vad hon gör med dem.

”Lifetimer” är en digital klocka som räknar ned konstnärens statistiskt beräknande återstående livslängd i tusendels sekunder. Det är ett vanitasverk, både om människans utmätta tid och tidens overkligt och med den inbyggda frågan: Vad gör du av ditt liv?

Ett annat verk, som heter ”Vanitas”, har en kärv, ömsint humor. Det består av ett myller små solcellsdrivna robotar som rör sig i mycket korta sekvenser. Energin från installationens strålkastare räcker bara till att producera korta ryckningar i varje robot och det myllrar av oförutsägbara rörelser. Ur en viss vinkel är kanske våra liv just så tillfälliga, slumpmässiga och svåra att urskilja ibland alla andras.

”Spår av ett pågående minne” består av ett stort kar med saltblandat vatten, som dunstar på naturlig väg. Efter hand bildar saltkristallerna på vattenytan kritvita former. Processen pågår tills allt vatten avdunstat och styrs av omgivningen. Jag inser att jag kan påverka verket om jag blåser i ytan, men bara i detaljer; den stora processen handlar om entropin, vägen mot universums slutliga avstannande.

Man kan se Mikael Lundbergs verk som experimentellt verkstadsarbete. Vad är möjligt att göra? Han använder gps-teknik, solceller och optik.

Ansatsen är besläktad med Joseph Beuys tes ”att alla är konstnärer”, i den meningen att det vi gör kan definieras på olika sätt.

Få av Mikael Lundbergs verk ser ut som konst i traditionell mening, men det är uppenbart att han brottas med mänskliga problem. Det gör man både i och utanför konsten.

Mikael Lundberg har undersökt vetandet genom att mala ner världens ”heliga skrifter” och gjort böcker av pappersmassan igen, samlat en kanon av de viktigaste böckerna (”Texterna”) i en burliknande bokhylla, och i ”Ord utan språk”, lett in nätet i konsthallen genom att texter från webben kopplats till en slumpgenerator så att vi kan löpande kan läsa och lyssna på något som ser ut som svenska men är obegripligt. Det samlade vetandet kan inte hjälpa oss – snarare intuitionen, experimenten – och medkänslan, som bland annat finns i ”J & R”, två hopkopplade glasbehållare, delvis fyllda med en blodliknande vätska. Verket syftar på två mördare pojkar som bodde i samma hus som konstnären i New York.

Vi måste alltid fråga oss: Vad gör vi under tiden?

Mer läsning

Annons