Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

John Stens hälsingska rötter ter sig järnstarka

/

När jag ser dem intill varandra, John Sten och Dick Beer, kan jag inte låta bli att tycka lite synd om den sistnämnda.

Annons

Hälsinglands museum ställer ut hälsingesonen John Sten och jämför honom med Dick Beer, kolleger i kubism. Museet äger ett flertal verk av John Sten, och även om jag är säker på att syftet inte är detta, blir resultatet att den egna samlingen skiner i jämförelse.

Om Dick Beer är rättvist representerad har jag svårt att avgöra; det enda som jag kan se är att alla målningar som står ut i rummet är målade av John Sten.

Utställningen har undertiteln ”ett kubistiskt tiotal”, och de två konstnärerna får representera den svenska kubismen som på 10-talet i Paris lät sig inspireras av den framväxande konstriktningen, med Picasso och Braque som pionjärer. Att länka samman dem är inte fel. Likheter finns. Inte bara i en gemensam fascination för kubismens uppror mot en naturalistiskt skildrad verklighet, utan också i att båda dog en för tidig död, John Sten vid 43 (1879–1922) och Dick Beer vid 45 års ålder (1893–1938).

Båda var kubister under några år av sina liv, och den kubistiska erfarenheten fanns kvar sedan, när den väl hade letat sig in i blodomloppet, om än inte lika framträdande som under dessa år. Som utställningens curator Niclas Östlind påpekar, var de modernister mer i ”bildens uppbyggnad och formvärld än i själva motivet”.

Kroppar, landskap, stilleben … Det är ett måleri som frigör formerna från världen de tillhör, som med nya blickar vill protestera mot en mer avbildande konst som inte heller den lyckas fånga seendets magi till fullo. Kubismen blir en nyckel till nya konstnärliga rum. Dess roll för John Stens framtida konstnärskap syns i att flera av hans mest kända och bästa målningar finns med i denna utställning om det kubistiska 10-talet.

I synnerhet två verk är värda besöket till Hälsinglands museum: ”Blommande fruktträd, Fontenay-aux-Roses” från 1914 och självporträttet från samma år. Fruktträden för tankarna till vindkraftverk, virvlande kompositioner som slungar ut färgerna över skyn. Självporträttet är konstnären som blockig koloss, en kubistisk kommunpamp som i ateljén blickar mot staffliet, med modellen skymtande i bakgrunden; de konkreta föremålen kan anas, men utan att närstudera ger målningen ett intryck av en samtid springande i allt högre tempo, med konstnären fast och stadig i flödet.

Andra fina verk finns, exempelvis ”Mulattska i röd klänning” från 1913, medan andra målningar, som ett par stilleben, mer ger intryck av en Sten som lattjar lite med kubismen, känner på den som två brottare känner på varandra.

Trots den franska inspirationen, ter sig John Stens rötter till de hälsingska skogarna vara järnstarka i porträttet ”Manshuvud” från 1914, med en kubism som uthuggen i bark där konstriktningen utnyttjas för att fånga det grovhuggna i människogestalten.

Dick Beer är bäst i porträtten, ”Porträtt av Gabriel Varese” och ”Lutspelare Gunnar Boman”, den senare med en kubism som får mig att tänka på slipade kristaller. Vyerna över landskap tränger inte djupare än turistens blick.

Tanken med ”John Sten och Dick Beer – ett kubistiskt tiotal” är inte fel, men den här typen av utställning måste ha en tydligare och mer utförlig motivering och guidning, och som det är nu lämnas besökaren på djupt vatten utan flytväst och livboj.

Mer läsning

Annons