Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kannor kan!

/

Det är nåt särskilt med kannor.

De är husgerådets mest personliga föremål. Egna individer. Man kan ha flera i köksskåpet men ingen är den andra lik.

Annons

Dessutom har ju själva formen mänskliga drag.

Kannor är gestalter. Tjockmagade och bulligt vänliga.

Eller modellslanka och graciösa.

Robusta som uppsträckta generaler!

En kan vara blyg och svår att hälla ur.

En annan är generös och låter sig fyllas till brädden.

Kannor är så att säga fyllda av innehåll redan innan man hällt i mjölken.

Det har åtta Gävleborgskonstnärer/konsthantverkare inspirerats av i en gemensam kann-utställning.

Kann-festival som det så finurligt heter.

Den öppnar på Sandvikens Konsthall i dag men visades redan i våras i Bollnäs Konsthall. Då med invigning samma vecka som den riktiga Cannesfestivalen.

Inga likheter i övrigt dock. Snarare tvärtom. Kannor är vardag, till skillnad från filmstjärnelivets glamour.

I Sandvikens Konsthall finns hundratals. Jag kan inte hjälpa det, jag spanar ofrivilligt efter en älskligt rödvit-prickig att ta med hem.

Ja, man får köpa. Men utställningen signalerar egentligen inte konsumtion.

Varje gestalt har något att berätta. De är personligheter som det går att ha ett nära förhållande till.

Man förstår varför det är så lätt att bli besatt av porslinsföremål med hällpip.

Tillbringare, krus, snipa, flaska. Tillplattade kannor. Fastfrusna kannor. Termoskannor. Alla tänkbara modeller finns representerade.

Keramikern Jacob Danhard från Färila har gjort en ”Teanka”, en tekanna i stengods, efter trippar bedårande små ”Teankskycklingar”.

I några klassiska amforor låter han Teletubbies krocka med antik form och dekor.

Jini Hedblom från Ljusdal har ställt två kvinnohöga stengodskannor på golvet. Den ena är klädd i en dagsförbrukning av papper från förvaltningshuset i Ljusdals kommun! Den andra är åtsnörd med ett rep. Kanske dags för tjänstemännen att tänka på miljön?

En kanna kan förstås lika gärna ha andra varelsers gestalt. Kajsa Gustavsson gör rakubrända flaskdjur med stark integritet. De tänker verkligen inte låta sig användas, materialet tål förresten inte ens vätska!

Kannor kan! Kannor kan helt enkelt vara fruktansvärt kul!

Enda Gästrikekonstnären i gänget är Ockelbos Ninna Gunnarsson. Men hon är den som sätter edge på utställningen med ett till synes alldeles vanligt köksbord mitt bland all keramiken.

Bordet är dukat. Tallrikar, glas, serveringsfat, kastrull och ”den fulaste kannan jag kunde göra”, säger Ninna Gunnarsson.

Bruksföremålen har klottrats fulla med meningar som: Typiskt dig. Inte den tonen. Kommer inte på fråga. Ska du säga. Måste du alltid...

Vardagskränkningar, kallar hon det.

– En kanna kan också ses som symbol för givandet, tillbringandet. Jag ville fästa uppmärksamhet på taskigheter vi serverar utan att vi kanske tänker på det, säger Ninna Gunnarsson.

– Listan blev så lång, alla taskigheter kunde inte rymmas på en kanna. Så jag byggde ut till en hel dukning!

Matbordsinstallationen tycks med rätta aningen bister. En tänkvärd komplettering till mängden av mer eller mindre användbara men förbindliga och estetiskt tilltalande kannor.

Trots Ninna Gunnarssons försök verkar det nämligen vara svårt att få en kanna att se riktigt avskräckande ut.

Men det är förstås som med människor, man vet att det alltid finns något betydelsefullt inuti.

Mer läsning

Annons