Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin slåss för konsten

/
  • KONSTPROFIL. Karin Willén är ordförande för KRO, Konstnärernas riksorganisation. Numera bor hon i Stockholm men hon är uppväxt i Gävle och har fortfarande en inblick i det lokala konstlivet. Verket bakom Karin Willén är gjort av hennes vän Lars Arrhenius och finns på sjukhuset i Gävle. Hon är starkt kritisk mot att Landstinget Gävleborg har slopat enprocentregeln.
  • NYTÄNK. Ett exempel på Karin Willéns egen konst är Hållplats, som belönades med SA-priset 2006. Hållplats är en plattform för samarbeten mellan arkitekter, konstnärer, kommunanställda och allmänhet. Hållplats fick i uppdrag att utforma en ny väg/rondell i Åtvidaberg, men istället för att följa beställningen direkt inledde de ett samtal om den offentliga konstens roll och öppnade upp för en bredare tolkning av uppdraget. En del av resultatet syns här med stora gräsytor.

KRO:s ordförande Karin Willén är den som journalister ringer till när de vill ha kommentarer om konst. Hon har lämnat Bomhus för Söder i Stockholm men har fortfarande koll på Gävles konstliv. Vi stämde träff för ett samtal om Landstingets slopande av enprocentregeln, rosa rondellkonst och Länsmuseets ”Haydenaffär”.

Annons

Empowerment. Ett svåröversatt engelskt ord som Karin Willén, tidigare Gävlebo och numera ordförande för Konstnärernas riksorganisation, använder flera gånger för att förklara vad hon vill med sitt jobb – få konstnärer att stå upp för sig själva och inte sälja sig för billigt.

Karin Willén själv tog jobbet för organisationen som driver konstnärers frågor just för att hon inte hade råd att sälja sig billigt längre. Efter gymnasiet på Vasaskolan började hon att läsa konsthistoria i Uppsala, upptäckte måleriet, kom in på Mejan och studerade där i sju år, som följdes av en tid som verksam bildkonstnär med allt vad det innebär av vakuum i plånboken.

– Jag hade levt ur hand i mun under många år. Men när jag bestämde mig för att skaffa barn kunde jag inte göra det utan att också ta konsekvenserna av det. Jag valde barn och det innebar att jag fick lägga konstnärskapet åt sidan. När jag blev erbjuden ordförandeskapet i KRO fick jag den chansen till en fast inkomst vilket är en stor lyx för mig.

Till saken hör att hennes jobb på KRO kan ses som en fortsättning på hennes konstnärskap. Redan som aktiv konstnär arbetade hon med SOC. Stockholm och ett experiment för att skapa en plattform åt konstnärer samt Hållplats, ett samarbetsprojket kring offentlig konst som behandlade många av de frågor som hon fortfarande arbetar med i sin nya roll.

Vilka frågor vill du driva som ordförande för KRO?

– Jag och KRO vill återupprätta konstnären som en synlig och respekterad aktör i samhället. Att de ska känna empowerment, som inte bara handlar om det ekonomiska utan också att de ska känna att de gör ett jobb som räknas och värdesätts. Konstnären kommer ofta i en situation där de inte har makten. De är svaga gentemot de stora institutionerna och de får lära sig att konkurrera istället för att samarbeta.

Vad kan KRO göra för att stärka dem?

– Vi har förhandlat fram ny MU-avtal, som står för medverkans- och utställningsersättning. Konstnärernas motsvarighet till kollektivavtal. Avtalet omfattar all statlig och regional verksamhet med statliga medel. I Gävle med Länsmuseet, som redan följer avtalet, och Konstcentrum vore det naturligt att se över budgeterna så att man inte i offentlig verksamhet förutsätter gratisarbete från konstnärer.

Den som läser kultursidor och följer rapporteringen kring kulturpolitiken, har säkert hört Karin Willén uttala sig om allt från mordhotet mot Lars Vilks och åtalet mot Anna Odell till, nu senast, regeringens kulturarvspengar. Hon har bestämda åsikter och driver en fokuserad agenda; hon pratar gärna om sina hjärtefrågor och mindre gärna om sig själv.

En av frågorna som hon redan när vi bestämmer tid för intervjun flaggar för att hon är intresserad av att prata om, är borttagandet av enprocentregeln inom Landstinget, med anledning av utbyggnaden av Gävle sjukhus. Arbetarbladet berättade i somras om hur Landstinget har tagit bort enprocentregeln, vilken innebär att en procent av budgeten vid nybyggen eller renoveringar av offentliga miljöer går till konst. För sjukhusbygget värt uppskattningsvis 700 miljoner kronor hade det betytt sju miljoner kronor till konstnärlig gestaltning.

– Väljer man bort konsten begår politikerna närmast tjänstefel. Dels kommer byggnaderna att bli mindre intressanta för dem som arbetar där och sjukhusets patienter. Vem vill vara i lokaler som är tomma på estetiskt innehåll? Dels bryter man mot en historisk tradition att i det offentliga rummet förmedla konst till allmänheten. Dagens politiker borde vara minst lika bra som gårdagens. Varför ska man sänka ambitionsnivån när vi lever i ett samhälle som är materiellt rikare än alla tidigare samhällen?

Motivet som anges för att ta bort enprocentregeln var att det byggdes så lite en period att ett fast anslag skulle ge mer pengar till konsten. Har du förståelse för det argumentet?

– Nej, det argumentet håller inte. Investeringar görs hela tiden. Det finns flera olika sätt att arbeta med det här som kan anpassas för att just passa Gävleborg. Konsten är en del av den offentliga miljön. Punkt.

Även om hon har lämnat Gävle för Stockholm, har hon fortfarande kontakt med staden och har en betydligt bättre koll på det lokala konstlivet jämfört med i andra svenska städer. När vi passerar Konditori Princess berättar hon att där brukade hon dricka kaffe med Pär Kock när det begav sig, och hon känner till den livliga debatt om den offentliga konsten som vi har i Gävle. Hon tror inte att de konstfientliga rösterna som väller fram i nätets kommentarsfält och på insändarsidor är representativa för den allmänna konstsynen.

– Jag vet att det finns ett stort kulturintresse i Gävle, men det är de som provoceras av en rosa skulptur som hörs mest. De andra som har ett kulturintresse måste också stå upp för vad de vill. Om man vill att enprocentregeln införs igen – starta en namninsamling!

På många håll i landet, delvis också i Gävle, förs diskussioner om att konsthallar och museer visar en för svår och publikfrånvänd konst. Vad säger du om det?

– Jämför med vad som spelas i konserthuset till exempel, där spelas verk som är välkända men också konserter som kanske tillhör en smalare genre. Politikerna måste ha ryggrad och stå upp för kultur i alla dess former. Att begränsa sig till bara vissa uttryck som tilltalar så många som möjligt utarmar konsten på sikt. Här i Gävle tycker jag att Konstcentrum, och kanske även Länsmuseet även om jag har sämre koll där, är bra på att ge en bred bild av vad en konstnär är som kommer förbi den där konstnärsklichén. Konst är olja på duk, men också så mycket annat.

Det senaste året har vi i Gävle också diskuterat Länsmuseets försäljning av ett verk ur samlingarna. Var det rätt eller fel att sälja?

– Jag tycker inte att det är så upprörande. Ett museum måste kunna vara kreativt i sådana här frågor. Att ett länsmuseum har en levande uppfattning om hur samlingarna ska fungera i samtiden och därför säljer en eller annan tavla ger bara mig ökat förtroende för att man också arbetar på ett bra sätt med ett annat ansvar: samtidskonsten.

Mer läsning

Annons