Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kjellgren, just nu

/
  • Den siste cowboyen? Och en svit datoranimerade bilder som påminner om varumärken.
  • Sakernas tillstånd. Konstnären Jonas Kjellgren och hans diskuterande installation ”For                                         the time being”, med föremål och bilder utplacerade i tre olika rum i Sandvikens konsthall.

Läget? Tja, det kan man diskutera och det gör Jonas Kjellgren med sin nya utställning ”For the time being” på Sandvikens konsthall.

Annons

Efter att ha gått runt i denna lägesbeskrivning – som är rent ut sagt är stökig jämfört med hur det brukar se ut i konsthallar – tänkte jag: livet är inte bara groteskt, det är svårt och hopplöst också, men det hade varit trist att missa det.

I många av Jonas Kjellgrens verk finns smak av seriestrippar och klassisk tecknad kortfilm. Denna estetik finns kvar, men det tycks som om konstnären släppt lite på yta och finish och den här gången gått djupare i sin lägesanalys. Djupet kan förstås ha funnits där tidigare, men åtminstone för mig tycks tendensen tydligare.

Utställningen presenteras i sin helhet som en installation. Den öppnar med tre verk: en text i stort format på en duk på väggen om alla revolutioner vi sett under åren (And all our past decades have seen revolutions), en kanin på ett slags löparbana, och ett golvursliknande föremål som lyser upp och slocknar när någon rör sig i rummet, som den hoppfulla människan (kanske barnet) som tror att nu… men som hela tiden blir besviken.

Texten om alla revolutionerna kan tyckas melankolisk; som om människan hela tiden missar möjligheterna att komma ur det hopplösa läge hon befinner sig i.

Utställningsnamnet ”For the time being” kan ju tolkas både individuellt (som konstnärens läge) eller som konstnärens syn på den mer allmänna situationen.

Och det är tydligt att han betraktar tillvaron som grotesk, orolig och bullrig. Människan tycks tveka. Kaningestalten har hamnat i en spiral i en uppstannande ställning, fånig och mekanisk, men med armen i en dubiös, fascistliknande hälsning; som om människan kommer till en punkt och sedan är tvungen att snurra runt och rusa tillbaka, som om friheten och möjligheterna bara blir för mycket.

Det är ingen ordning i nästa rum.

Ugglan, som brukar symbolisera klokhet, står på huvudet, röken ur huset formas till en grimaserande apa som en tolkning av inneboende ångest, i skulpturen av två händer i arbete träffar hammaren tummen, ett träd fattar eld, en blixt slår ner i en morot, en gul varelse bär ett svart paddliknande huvud som förklädnad, kaninen består endast av huvud och en det manliga könsorganet… det finns mycket här att fundera över både individuellt och allmänt: den upp och nedvända kunskapen, det hopplösa arbetet, hemmet som plats för ångest, den endimensionella manskaninen…

I bråten kan man ana att Jonas Kjellgren också brottas med konstens mening, vad som är möjligt att göra och säga.

I det tredje rummet ligger en trasig cowboy, en sorts dekonstruktion av mannen. Det är ingen idé att säga Howdy partner. Händer, armar, ben och fötter, allt har lossnat, eller snarare, plockats isär. Det ser plågsamt ut, men cowboyen behöver nya händer och fötter, armar och ben. En ny start, liksom, för Torsåkers siste cowboy...

I utställningen finns också en svit små datoranimerade bilder. De påminner om traditionella tatueringar, varumärken eller stickers och känns som infall, uppslag, fragment och minnen, som ett slags bildbank och verkstad i en tillvaro som bombarderar människan med tecken, symboler och slagord.

Jonas Kjellgren bor i Torsåker och är också känd för sina bluegrasslåtar och det framgångsrika bandet ”Downhill Bluegraas Band”. Bakgrunden i konsten och musiken är densamma – den amerikanska populärkulturen och dess mer lantliga rötter.

Mer läsning

Annons