Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klara färdiga Klara

/

När jag besökte ett galleri i Berlin för tre år sedan snackades det om konstnärerna som hade byggt en hemlig, bunkerliknande bostad vid floden som flyter genom staden. Helt olovligt förstås. Av hopsamlat material. Vem som ville fick använda den.

Annons

Anarkistisk arkitektur! Fräckt!

Det var första gången jag kom i kontakt med Klara Lidén.

Fast det hade jag ingen aning om då.

Jag visste inte att kvinnan bakom verket var värsta hajpade konstnären. En tjej som ställt ut i New York medan hon fortfarande gick på Konstfack hemma i Sverige.

I sommar aktuell med en stor utställning på Moderna museet i Stockholm, samproducerad med Serpentine Gallery i London där den visats först.

Nu läser vi om Klara Lidén överallt. Hennes konstnärskap analyseras i komplicerade intellektuella texter.

Och då ska ni veta att den hemliga bunkern (”Hus AB”) inte är hennes mest freakade grej.

Klara Lidén gjorde konstverket ”Post” som bestod i att hon upprättade ett eget och gratis postsystem i Stockholm. Konstnären liftade själv runt i landet för att dela ut breven. Vänner som reste utomlands hjälpte till med långväga adressater.

I vad som liknar ett Youtubeklipp – ”Bodies of Society” – ses Klara Lidén med ett järnrör, hon hugger ihjäl en cykel till musik. Det blir (ett) slagverk.

I ”Paralyzed” löper hon gymnastisk amok i en tågvagn och klämmer in sig på bagagehyllan.

Det finns mera. Mycket mera. Som när hon flyttar ut varenda pryl från sin lägenhet, inklusive kyl och frys, och placerar hela bohaget i en kompakt formation på museum.

En annan gång lät Klara Lidén stadens duvor överta en konsthall. De mänskliga besökarna fick inget se, kunde bara lyssna till ljudet av vingar.

Klara Lidén vänder ut och in på rummen, kan vi åtminstone vara överens om. Hon tar tillbaka det offentliga rummet – och gör det privata rummet offentligt.

Det förstnämnda är gatukonstens privilegium. Ett privilegium som Klara Lidén tog sig när hon vid tidigt 2000-tal bröt upp lås till reklampelare och rensade bort alla reklamaffischer i centrala Stockholm (tack!).

Men dagens Klara Lidén går alltså ett steg längre. Hon tänjer gränserna för alla sorts platser. Var finns plats för människan? Vilken sorts människa skapar platserna?

I filmsekvensen ”550” ser vi henne ta sig, olovligen igen, in i en främmande lägenhet, fylld av minnenas bråte. Hon sätter sig avklädd vid ett piano och skriksjunger om det materialistiska livet.

Klara Lidén, född 1979, numera boende i kulturmetropolen Berlin, sägs vara en skygg person, obekväm vid presskonferenser och inte pigg på att uttala sig. Icke desto använder hon nästan alltid sig själv som utåtagerande rollfigur i sin konst.

Kanske tar hon plats därför att det är människans förhållande till omgivningen som oupphörligt fascinerar henne. Klara Lidén började studera arkitektur men insåg att den traditionella byggnadskonsten var ett trögarbetat uttrycksmedel. Nu bygger hon istället en sorts installationer runt sin person.

Men hur i hela friden har hon egentligen tagit sin in i konstens finrum?

Bakvägen?

Det är åtminstone illustrativt att besökarna leds in till Klara Lidén-utställningen på Moderna museet via en liten nödutgångsdörr vid sidan av entrén.

Man slussas genom ett högst ordinärt trapphus ner till bottenvåningen och vidare in i en passage av olika rum. Det är krypin såväl som en ljus, typisk konsthall där alla ”tavlorna” är utskurna bitar ur reklamtavlor med affisch på affisch. Den moderna civilisationens lager – förutom ett otryckt vitt ark ytterst.

I övrigt finns flera av tidigare nämnda verk. Det är en omfattande utställning där jag stannar längst tillsammans med fyra bildspel som projiceras på väggarna. Man urskiljer efter hand ett långsamt händelseförlopp. Lidén har bland annat filmat en bro över Seine; vyn av bron översköljs dramatiskt när konstnären cyklar ner i vattnet med videokameran på axeln.

Vad betyder det? Vad betyder det att Lidén syns klättrande på en betongpelare som en apa? Vad betyder det när hon står på huvudet i en papperskorg? Varför är bilderna nedfrätta till grovt korniga grå rasterprickar – som extremt distanserade betydelsebärande enheter?’

Man kan tänka att människan är ett med sin miljö och att det finns många själsdödande miljöer. Man kan bli sittande och fundera över människan som krampaktig gäst i verkligheten, eller en konstgjord värld av reklambudskap.

Som enskilda personer upplever vi oss ha mycket liten makt över rummen omkring oss (även om vi tror att det är vi och inte inredningsmagasinen som bestämmer därhemma). Så har vi heller ingen makt över utställningslokalen, från nödutgången följer publiken en upplagd slinga. Mellan Klara Lidéns märkliggjorda vanligheter.

Men bara detta att vi för en gångs skulle börjar fråga oss vad det välkända som är omkring oss betyder. Man borde göra det oftare. Lite vardagsuppror.

Klaras rörelser framställer trotsigt individen som en bångstyrig förändringsaktör, står det i utställningskatalogen.

Det är en bra beskrivning. Aktivist, javisst!

Det går att vara olydig inom ramen. Det går, att döma av Klara Lidéns lysande internationella karriär, till och med att vara olydig utanför ramen – fast innanför ramen.

Vad är det förresten som säger att inte också vägen till konstvärldens officiella rum är en del i hennes experiment?

Mer läsning

Annons