Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten som skulle kasta sig över betraktarna

/

Redan kring 1975 var konsten inte vad den varit. Glidningen från att ha varit ett verk, en avgränsad helhet i universum, till att vara tillfällig, något i ett glapp (för att citera Max Book) var i full gång 1975.

Annons

Konsten skulle gärna kasta sig över betraktaren: whoooosssh! Det gällde bildkonsten och den allierade punken och litteraturen. Den behövde inte vara vacker och inte beständig.

Med utställningen ”Tänd mörkret! Svensk konst 1975–1985”, som nu visas på två håll i Gävle, Länsmuseet och Konstcentrum, har konstnärerna Ola Åstrand och Ulf Kihlander gjort ett subjektivt försök att med verk av 50-talet konstnärer fånga konsten under dessa tio oroliga år. Utställningen är producerad av Göteborgs konstmuseum och är nu på turné.

Att vissa självklara konstnärsskap ratats, som Lena Cronqvists, på bekostnad av en del av tidens udda underströmmar känns lite obekvämt. I den långrandiga katalogen ligger fokus mindre på konsten än på konstlivet och på musik som inte alla minns i dag. Både urval och ansats blir lite grabbig.

Uppdelningen i Gävle mellan Länsmuseet och Konstcentrum känns adekvat. Verken på Konstcentrum är mer framåtsyftande, medan Länsmuseet inte lika klart samlar upp förbindelsen bakåt. Det finns något tamt och osorterat över Länsmuseets presentation. Om det beror på Åstrands och Kihlanders grundurval, eller de val som museet har gjort är svårt att veta.

Det var mörkt därute 1975–1985, en pessimismens tid. Konsten kunde inte förändra världen. Politiskt blåste det hårt från höger (Thatcher och Reagan). Sanningen blev individuell, preliminär och partikulär. Gamla idéer gick lika bra som nya.

I ett sådant läge kan man som Kristina Abelli Elander, Kurt Swane, Erla Thorarinsdottir och för all del också Walldagruppen (i huvudsak Max Book, Eva Löfdahl och Stig Sjölund), bli högröstad, gå upp i format, bli explosiv, inte tappa sugen.

Man kan också vända sig inåt likt Jörgen Melanton och syna mörka interiörer, eller som serietecknarna – som ryckte fram – ta ett steg till det naiva och folkhemska. Kalle Berggren skildrade ”Resan till Åland” i grått, men förstod också vilka pengar det handlade om. Hans spelautomat ”Crazy Pays” har underskriften ”Lurad”. Människorna som skildras tycks aldrig arbeta. Erla Thorarinsdottirs ”Objekt” är en spikförsedd spade, omöjlig att ta i. Varför ska man arbeta, om allt bara går åt helvete?

Ironin är ett annat grepp i denna tid. Det kan bli försiktigt som i Dan Backmans många små saker på Konstcentrum, men också mer uttalat som Anna Liljedahls ”Ömsa skinn” på Länsmuseet, overaller som ironiserar över postmodernismens underström av idén om allas utbytbarhet, eller med en naivistisk anstrykning som Charlotte Johannessons väv ”Drop Dead”, där den ledsna streckgubben träffas av neutronbomben (ett av tidens hot).

Leif Eriksson tog upp en surrealistisk tråd, exempelvis med ”Barbari med barnsligt ansikte”, Hitler som gråtande barn…

Försök till överblick prövas för att förstå. Tom Benson lägger ut fotocollage för att orientera sig och Aron Aronsson fyller ett stort skåp med klaustrofobiskt stuvade tidningsklipp om punk och andra då aktuella företeelser. Läderbögarna intresserade honom särskilt. Han kallar sitt verk ”Isolation”, kanske en suck ur insikten att det personliga ofta hamnar i isolering. ”Satsa på dig själv” var ju en slogan.

Till de mer oförtrutna hör Eva Zetterwall, Stig Danielsson och Margareta Renberg. De tror (lite diskret) på konstens möjligheter att nå bakom och bortom det tidstypiska.

Få undersöker det postmoderna. Några kan hantera den nya tiden utan problem, som Johan Donner med sin film ”Resan till muren”, en video som nog kan anses blivit stilbildande för alla dessa bilresor man kunnat göra i konsten sedan dess.

Maya Eizin Öijer hör till dem som tolkar intresset för kropp och sexualitet (hon gör det i sado-masochistiska termer), medan Eleonora Holmström Cohens kopparklädda top med nålar talar ett annat språk.

Carsten Regild, som arbetade med det pojkaktigt-manliga, gjorde den svarta glödlampa som får illustrera utställningens paradoxala namn, men skapade också ”Vargen”, ett slags deckarfigur i hatt som han lyckades få copyright på. På Konstcentrum finns hans objekt, ”Vargens huvud”, sönderslaget (en skyltdocka). Så går det med alla, men kanske såg han också framåt, bortom tidens feministiska backlash.

Utställningens brist är att den skildrar historien genom konstnärsskap, ett postmodernt grepp i sig.

Vad som hände utanför landets gränser, eller hände förr eller senare och hur det kan relateras till den undersökta tiden, bortser Åstrand-Kihlander från.

Så vad vi ser är en konstnärlig amatörhistoria.

Mer läsning

Annons