Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konstifika Hofors

/

Annons

Det är tradition att hösten på Galleri BGB i Hofors avslutas med en utställning av konstnärerna kring ateljén på Östra Parkgatan. De brukar samsas om ett tema, som i år är Stilleben av konstiga ting. Lagom fritt håller sig de fem konstnärerna till saken och bjuder på en helhet med poetiskt filosofiska dimensioner.

Iris Santén målar i ”Stilla liv” drömmar i chagallsk anda: en sovande kvinna och en svävande man och det tycks som om lycka och varma känslor färgar målningen. Kanske är kullen i bakgrunden ett kvinnohuvud som drömmer. Men drömmaren kan också vara den sovande flickan. Eller så är de i varandras drömmar. Det är vackert och poetiskt – och Iris Santén har inte glömt månen.

I hennes ”Natur och kultur” finns både ett grekiskt tempel och en tiger. Där finns också ett kvinnohuvud och en ros. Bakom den naivistisk surrealistiska uttrycket, anar jag maningen att rovdjuren omkring oss ibland måste motas bort från det andra mänskliga, kulturen.

Säkert finns mycket metallskrot spritt i Hoforsmarkerna. Pia de Veen ha slagit in på en intressant väg i sitt måleri och med fint koloristiskt allvar målat ett par metallbitar som hon kallar ”Konstiga ting”. Hon visar också tinget tillsammans med målningen.

Huvudgestalt i Veroniqa Perzons tre målningar är en kvinna med gitarr. Gitarren och noterna drar i väg som rökslingor, en orm, fåglar och ögon dyker upp och bakgrundens hus vrider sig som träd i storm. Här finns musik som invaderar hjärnan, sorgsenhet hos en papegojkvinna och ett pusselbitsansikte på väg att krackelera. Det är både uppsluppet och melankoliskt som livet.

Kanske konstigast bland utställningens konstigheter är Emil Erikssons ”Blå tax illa utklädd till grävling”. Till det lilla jag vet om jakt, är att taxar brukar skickas in i grävlingsgrytet. Kanske försöker taxen identifiera sig med det förföljda bytet – eller också är masken till för att luras. Emil Eriksson har också gjort kraftfullt bildmässiga studier av lingon, både i närbild och på håll.

Tankedjup finns i Johanna Fröjds enkla målning ”Det är insidan som räknas”. Motivet är en handfull citroner. De är bra lika. Många lägger mycket energi på sina utsidor. Man vill likna någon annan vackrare. Men det verkligt tragiska vore om insidan är lika förutsägbar som utsidan, lika lika under skalet som citroner?

Mer läsning

Annons