Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kroppspolitiken

/
  • Mahdokkth stickar.  En kvinna som inte orkar längre. Från en av Shirin Neshats filmer som året ut och hela januari visas på Kulturhuset i Stockholm.
  • Stark konstnär. Shirin Neshat är född i Iran men flyttade till Los Angeles som 17-åring.
  • I badhuset. Från en av Shririn Neshats fyra filmer om iranska kvinnoöden. Huvudpersonen Zarin skymtar stående till höger.

Den iransk-amerikanska konstnären och filmaren Shirin Neshats filmsvit Kvinnor utan män beskriver en samhällsordning som går in på bara kroppen, en kroppspolitik för att behärska och förneka kvinnors alla behov.

Annons

Kvinnor utan män består av fyra filmer som var och beskriver ett iranskt kvinnoöde. Allt utspelar sig 1953, då regeringens demokratiska ambitioner krossades av amerikanskledd militärkupp som återinsatte den enväldige shahen som flytt landet. Shirin Neshat utgår från romanen ”Women without Men” (1989) av den kvinnliga iranska författaren Sharhnush Parsipur.

De fyra kvinnorna Zarin, Munis, Mahdokht och Faizeh försöker på olika sätt undkomma det mångdubbla förtryck som präglar kvinnornas liv. De är instängda och flyr eller försöker fly, springer för att gömma sig i skogen, i staden eller i trädgården.

Shirin Neshat återger deras ansikten och ögon i närbilder och vi hör hur de andas hårt och förstår hur pulsen bankar. Vi ser också hur de möter anonyma grupper av kvinnor eller män, som negligerar eller hotar dem. Det är ett instängdhetens samhälle av ett slag man bara kan ana sig till.

De fyra kvinnornas mod är gränslöst. Deras nej leder till undergång. Men de har knappast något val. Munis hamnar häpen en kort stund i friheten bland människorna på Teherans gator innan shahen återvänder och trupperna slår till. Hon kastar sig då från en mur som en besvärjelse för att rädda frihetens sekunder som kamraternas döda kroppar vittnar om.

Trots många dramatiska sekvenser finns en underström av myt och saga i berättelserna. Bilderna av vatten, dimmor, träd och kvinnorna i landskapet hejdar ibland tempot, skapar stråk av ro och närhet mitt i den plågsamma tillvaron och musikens hetsiga andetag övergår i mjuka klanger.

Men stillheten är bara tillfällig. När kvinnorna varken kan hitta ett gömställe eller fly genom skogen eller över det vida, heta slättlandskapet orkar de inte längre. De bryter samman.

Mahdokth sitter i en gles skog och stickar frenetiskt med gult garn på en oändlig stickning… hon vill bli ett träd för att undgå äktenskapet, låta sina barn födas som frön och vi ser barnen i gula stickade kläder svärma omkring.

Den prostituerade Zarin upptäcker till fasa en dag att mannen som köpt henne på bordellen saknar ansikte. Hon flyr genom staden och kommer till badhuset, går in i ånga och börjar skrubba sin anorektiska kropp. Hon är knappt medveten om de andra kvinnornas närvaro och ser inte blickarna av försiktig sympati.

I det slutna badhuset där kvinnornas kroppar tillfälligt är fredade finns ett frö till medlidande, men Zarin ser inte, utan skrubbar och skrubbar sin magra kropp tills den blöder. Till sist springer hon vidare och försvinner jagad av män utan ansikte.

Kvinnorna i detta samhälle är utan män, eftersom kvinnorna inte betraktas som människor. Empati är omöjlig, eftersom den skulle störa samhällsordningen.

Männen är å sin sida utan kvinnor för att de plågar och förföljer deras kroppar i denna politik vars språk är som brännjärn.

Mer läsning

Annons