Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krueger visar vägen till nya galleriet

/
  • ”Livet måste gå vidare”. Tydligt grafiskt uttryck, med människor så små att de får de små tittskåpen att se ödsliga ut.
  • ”Viltvarning”. Snyggt jobbat med färg och yta, och med underskruv av humor.
  • ”Tvåsamhetens labyrint”. Petter Krueger gömmer ibland sina motiv i scenerna.
  • Premiär. Petter Krueger inviger nya Centralgalleriet i Gävle med sin utställning i dag.

En kompis till Petter Krueger såg några av hans verk och sade att ”det här var ju ganska frivolt!” ”Ja, eller hur, visst är det frivolt det här!”, svarade Petter. Fast egentligen hade han inte en aning om vad det betydde.

Annons

Så han fick slå upp det. I synonymordboken finns ord som ”lättsinnig”, ”fräck”, ”tvetydig”, ”ekivok”. Petter måste ha tyckt att frivol var en ganska bra beskrivning, eftersom den utställning som nu inviger det nya Centralgalleriet har fått just det namnet.

Gävles nya galleri är förresten en minimalistisk dröm, helt i vitt och utan störande detaljer, och Petter Kruegers formmedvetenhet passar lokalen hur bra som helst.

”Frivol” består av ett stort antal tittskåp längs väggarna, de flesta så små som 15 x 20 centimeter. Petter kallar dem själv för scenografier. Alla har, på håll, ett tydligt grafiskt uttryck (Petter är formgivare, utbildad på Beckmans i Stockholm). Men det är när man kommer närmare de små mikroscenerna och börjar låta fantasin arbeta som scenerna också börjar släppa ifrån sig historier.

Det är absurdistiska små saker med underskruvar av humor och inte sällan en viss gubbfräckisaktighet. Det är små apor och hästar, men framför allt: det är små, små människor. Det är nästan häpnadsväckande att de kan vara så små att de får de små tittskåpen att se ut som ödsliga världar runt omkring dem. Och de är utlämnade och ensamma. Det är som i en pjäs av Samuel Beckett, eller som i en enruting av Jan Stenmark, människorna är på något sätt lite malplacerade i verkligheten, som om de hamnat på en fest där de inte riktigt kände någon.

Petter Krueger har hittat ett eget kodsystem, med till exempel helt vita gubbar som representanter för en dröm- eller minnesvärld. Han har också nästan rebusaktiga tolkningar till många av sina bilder, märker jag när han berättar om dem var för sig: ”Här är en kostymklädd man som håller om en vit naken man, och en kvinna i dräkt som håller i en naken vit kvinna, det handlar om homosexuella fantasier. Och här är två barn, homosexualitet kanske börjar i barndomen, vad vet jag?”

Ofta tycker jag inte att bilderna är så schematiskt överförbara till en given tolkning som han själv tänker sig dem, men det menar jag på ett bra sätt. Jag tror till och med att bilderna skulle må ännu bättre om han helt släppte tanken på en given mening med dem och bara lät dem vara mångbottnade och öppna.

Spatialt är det ofta rätt spejsat. Som i det tittskåp där en gubbe med burk och pensel har målat fluorescerande gröna linjer som sträcker sig ut i rummet och bildar någon sorts byggställning för en Nicke Nyfiken-apa och en giraff som oroligt tittar ner. I andra scenrum kommer höga skärmar upp på olika djup, och man måste titta in lite snett för att kunna se vad som försiggår där bakom. Motiven göms i scenografin.

Och vad har killen som har sex på en stol att göra med gubben som ser en pjäs med sitt barnbarn i knät? Och vad har den gubben i sin tur att göra med den dansande kvinnan i elegant gul klänning? Jag vet inte, förutom att de alla sitter ihop med en orange tråd. Men det sitter en liten metallvev på sidan av skåpet, och om man vrider på den så börjar en speldosa att spela i lådan. Utan att veta titeln på verket har jag ingen aning om vad allt det här betyder. Och jag tycker faktiskt om det så.

Mer läsning

Annons