Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läraren och hans ostyriga elev

/

När Bertil Bertell och Esa Toivonen ställer ut på Hälsinglands museum i Hudiksvall är det ett möte mellan en lärare och hans elev ungefär 30 år senare.

Annons

Sällan möter man ett konstnärskap som spänner över 75 år, men Bertil Bertell (född 1923) började tidigt. Från 1936 är hans porträtt av Bibelns Eva när hon möter ormen i paradiset. Hon tycks tveka om ormens avsikter, men vad hjälpte det?

När Bertil Bertells måleri nu sammanfattas ter det sig väl sammanhållet kring landskap och porträtt, interiörer och blomsterstilleben. Tonläget är stillsamt och känslorna smyger sig in i målningarna.

Framför allt är det färgen som utmanat honom – från de tidiga mörka landskapen och porträtten, till ett ljusare, ofta snödränkt landskap och till de sena målningarna i höga färger.

Bertil Bertell kan se kritiskt på människan. Det kan vara de nyfikna i ”Betraktare” eller en högdragen Allvetare som porträttet ”Människa”, en upplysningstidens vetenskapsman, som hänger intill det lätt infama porträttet av en apa, som starkt påminner om Charles Darwin.

Konstnären gör ingen hemlighet av sin kristna tro och hans verk är ofta försedda med Bibelcitat. Men det förtar ingenting. Trons rot är allmänmänskliga ting. Vägen som försvinner i skogen, vårvintervinden som sliter i hemstaden Hudiksvalls björkar, allvaret hos de människor han porträtterar eller blommor i ett fönster (Höststilleben)… inget av hans motiv varken förutsätter eller utesluter tro.

Många av Bertil Bertells elever på Konstskolan i Gävle, där han var huvudlärare i tio år från 70-talets mitt, har berättat om hans omtanke, fiolspel och tolerans för ibland ostyriga elever. Esa Toivonen från Sandviken (han bor numera i Halland) hörde till dem som Bertil Bertell tog hand om. Nu när de ställer ut tillsammans kan man se att båda gestaltar andliga erfarenheter, fast Esa Toivonen målar Sökandet och Bertil Bertell det Funna.

I Esa Toivonens utställningsdel finns de färgstarka oljepastellerna som känns igen från senare år, de som glöder som vore de på väg att antändas – så hög är färgen. Ett gult hus med blå fönster som speglar sig i en damm, röda hus omkring och en orange himmel… kanske är detta minnet av ett hem, ett vackert hus fångat i dagens sista timmar, men ett hus med en dystrare fasad och vid trångare gator när det och dess likar återkommer i teckningar.

Annars är det märkliga landskap vi möter i några större målningar. I ”Vid stranden” syns två gestalter, en vuxen och ett barn. De står mitt i ett starkt ljus i ett landskap som domineras av röda färger, så man ser bara deras konturer i det skarpt vita. Kanske träder de fram ur minnet som ett harmoniskt blänk ur det förflutna, två människor intill varandra.

I ett par andra målningar är världen mer eller mindre skymd av vit färg. Motivet tycks blanda det inre och det yttre, som om landskapet murats igen av en vit mur men öppningar, genombrytningar har lämnats kvar i vågräta former, eller tvärt om, som om en mur håller på att lösas upp fläckvis. Kanske är det fönster eller gluggar, kanske befinner vi oss i rum med målningar som fönster.

Esa Toivonen målar också en handfull människor i ett rum som vore gestalterna urklippta pappersdockor ur den blå bakgrunden. Liknande effekter finns i ”Jerusalem”, där en större grupp människor står inför ett avlägset ljus.

Det finns oro i dessa målningar och de kan tyckas planlösa och hastigt tillkomna. Det är de kanske, men konstnären söker nya uttryckssätt och då kan måleriet bli vågspel. Det är inte bara modigt att göra dessa bilder, utan också att visa dem.

Som motvikt upplever jag två blåmålningar – ”Solnedgång” och ”Natt”. Båda är utpräglat poetiska och rätt lugna utblickar mot himlakropparna ovanför våra huvuden.

Mer läsning

Annons