Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Linnelump och annan konst i Tallbo

/

Det är lite svårt att hänga med när Inger Drougge-Carlberg ska förklara hur hon gör sina bilder. Vi går omkring inne i uthuset i Tallbo och tittar på hennes stora konstverk och jag får en hel liten föreläsning.

Annons

Kanske lyssnar jag bara dåligt, för jag är ju ändå mest intresserad av hur det ser ut. Men det är någonting med att hon står inne på fabriksgolvet i ett gammalt, men fortfarande aktivt, pappersbruk i Iggesund och tillverkar de här sakerna.

Processen tycks vara mycket omständlig. Det är pappersmassa och linnelump och tovad ull och ark som ska hålla ihop och olika badkar för varje färg som ska vara med och alla bilder måste göras när massan fortfarande är våt. Texturen blir hur som helst mjuk och levande, och ofta växer det fram saker ur bilderna, det bildas reliefer i dem. I ett av verken ser det ut som ett stort blåbärsris håller på att trycka sig igenom hela bildytan. Andra verk är figurativa, med spinkiga och lite märkliga ansikten som stirrar tillbaka på en. På en stor mörk rumsavdelare med något som ser ut som svarta hål eller ostron sitter en teaterridå i mitten. Det är, enligt titeln, ”vinternattens röda ridå”.

En trappa upp och intill, under ljusa snedtak, hänger akvareller av Janet Sjölin. Här är uttrycket mer subtilt. Hon har en särskild blick, jag tycker mycket om hennes bilder av landskap och hus. När hon målar ett skogsbryn känns det som om man själv är på väg in i det i 150 kilometer i timmen, med skakig handkamera. Hennes hus kan vara nästan mänskliga, övergivna men oroligt vakande åt varsitt håll, eller de kan vara naket grafiska gavlar. Hennes siluetter håller på att försvinna in i färgerna runt omkring.

I Timmerstugan nere i slänten har Veronica Skytt och Per Alnaéus tagit ett rum. Veronica Skytt ägnar sig åt textilier, nålfiltar och hålfiltar. Hon har även gjort en liten bokhylla med ”böcker” i filt. Per Alnaéus smide kännetecknas av enkelhet, balans och harmoni. Han liknar sitt uttryck vid kalligrafins. Jag frågar om inspirationen möjligen kommer från Asien, men då pekar han bara mot sitt bröst och säger att nej, den kommer här inifrån. Han har gjort skålar med rena linjer och få, men genomtänkta, detaljer, och flera olika typer av ljusstakar, bland annat en balansljusstake som rör sig lite genom rummet i takt med att stearinljuset brinner ner och därmed blir lättare och lättare.

Inne i ett rum i själva huvudbyggnaden i Tallbo, Ecke Hedbergs gamla bostadshus, ställer Jordi Bota ut måleri, skulptur och grafik. Han presenterar sig raskt som ”lite surrealistisk, för jag är inte svensk” och funderar sedan ut ett resonemang om varför folk i allmänhet är mer surrealistiskt lagda kring Medelhavet (tesen går ut på att folk under historiskt långa perioder av diktatur och repression lärt sig att berätta saker om världen utan att uttala dem i klartext, och även att förstå koderna för det, ett sorts alternativt språk om verkligheten).

Hans två rum är fyllda av natur: granatäpplen som är så fulla av frukt att skalen håller på att spricka. Naturen är drömlik och intensivt levande, och intensivt döende. Skalbaggar i gjutjärn ligger och dåsar på golvet. Det är svenska djunglar av blommor, insekter och löv, rötter och sniglar, sprickfärdiga knoppar och rötter och allt verkar liksom uppförstorat, som om man själv var mycket, mycket liten och växtligheten nästan ofattbart stor.

Mer läsning

Annons