Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lugnet råder hos Stenman

/

Gävlekonstnären Annacarin Stenman visar grafik och måleri på Galleri Boken i Hofors. Oavsett teknik, är hennes huvudmotiv människor, tillsammans eller var för sig.

Annons

Människorna har resning – långsträckta, raka i ryggen och högburna huvuden. Det går nästan alltid lugnt till i hennes bilder.

I utställningen möter vi individen som spejar eller väntar. De väntar inga dåliga nyheter. Man kan tolka attityden som en tro på människans möjligheter att vara mänsklig. Eller som en längtan efter en sådan tro. Denna humanism konkretiseras i porträttet ”I solstrimman”, en kvinna som tycks ha fått denna möjlighet som gåva. Av solljuset i bakgrunden faller strålar över hennes ena ansiktshalva.

Men allt är inte fritt från oro. Utan den behövde vi inte söka tryggheten. Vi ser i ”Flicka” ett ansikte som en vit mask: vem är hon, vad vill hon? Hon kan antas ha en nödvändig mask för överlevnad tills hon vet vem hon är och vart hon ska.

De unga i ”På väg” har kommit en bit längre och börjat sökandet efter sin plats, sitt liv. Oron hos de tre har en gemensam orsak.

Här finns fler grupper av människor som har något gemensamt. Det kan vara en enkel, trygg samvaro, ett plötsligt möte, en tro, en idé eller något annat som kräver gemensamma ansträngningar (som i ”Sällskapet”), eller ett mer konkret intresse som körsång. Poängen är kanske att den trygga eller mogna individen söker gemenskapen med andra – men utan gemenskap, ingen hel individ.

Jag kan undra om konstnären är säker på sin tro på människan och tänker att det vore intressant att se henne gå djupare in i det osäkra och mörka. I ”Kuliss”, en av målningarna av husgrupper (kanske en översättning av människogrupper) faller en mörk skugga av ett annat hus över de verkligare, som om ett minne belastar det närvarande.

Något avvikande är också det grafiska bladet ”På lina”, där en ung flicka spontant och ganska respektlöst tycks ha grabbat tag i lindansösens utsträckta arm. Flickan hänger och slänger som i en trädgren. Kanske är det början på en historia om den oförskräckta människan som vågar följa sina känslor och ge sig på en auktoritativ Mästarinna som säkert inte förväntar sig sådana friska tag.

Mer läsning

Annons