Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mitt i katastrofen

/

Lars Nybergs utställning av torrnålsgrafik på Galleri K i Gävle viskar i en tid då många skriker högt. Mångas gester är stora och yviga, men han håller sig till millimeter och centimeter. Många älskar den blanka ytan, men Lars Nyberg ser det ofullständiga, bräckliga och skrovliga i världen.

Annons

Lars Nyberg, som en gång gick på Konstskolan i Gävle, har sedan dess hållit fast vid sin precisa stil och teknik. Det är inte bara modigt, utan också sympatiskt, för det vittnar om tilltro både till bilden och till betraktaren. Allt behöver inte beskrivas som sensationer i jätterubriker. Livet är tillräckligt sensationellt ändå.

För Galleri K har Lars Nyberg valt tre huvudteman: träd, flottar och växter. Träden är tunna, flottarna bräckliga och växterna sårbara, på något sätt envist försvarslösa.

Träden finns mestadels i snölandskap. I ”Vindstilla” är trädet ensamt, kanske en gammal torraka som berövats grenarna. Denna monolit står där som en markering av livets motvilliga anpassning till det givna och glesnande landskapet. Ett annat träd är den månghundraåriga eken med sina fjättrar av järnringar som står mitt i ett stadslandskap. Eken tycks trängd av gatstenen och är av bilden att döma osedd, medan staden byggs och rivs ned flera gånger under ekens livslängd.

Flottarna i Lars Nybergs bilder bärs av oljefat som hålls rätt dåligt ihop av veka slanor. En del flottar går att färdas på, om det inte blåser för mycket, andra har fallit sönder och vi ser bara ett enstaka oljefat på stranden eller i vattnet.

Att flotten är vår osäkra tillvaro är kanske inte svårt att tänka sig – detsamma gäller de tunna broarna som ”Lång bro”. Lars Nybergs broar tycks tillfälliga och knappt användbara. Kanske kan de också stå för konstens svårigheter att konstruera lösningar. Konst är ju ändamålslös.

Bland växterna finns en pelargon i kruka, men också en cikoria och en malva. Ett av malvans kronblad har fått en liten, nästan osynlig blå fläck.

Växtbilderna har smak av växtplanscher, men Lars Nyberg har lagt till en innerlighet planscher saknar.

Ändå är det realism i grunden. Och det är kanske just det som är Lars Nybergs konst – att med dessa till synes enkla bilder försiktigt påminna om alltings förgänglighet och ovisshet. Man kan associera till filmskaparen Andrej Tarkovskijs ”Stalker”, som skildrade en värld efter katastrofen.

I Lars Nybergs bilder är vi varken före eller efter katastrofen; vi är i den. Och då menar jag ingen specifik katastrof, utan de villkor människan har kunskap om, men inte kan överskrida.

Det får naturligtvis inte hindra oss från att se, känna, begrunda och ibland glädjas.

Mer läsning

Annons