Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nja, det är inte bara att rita

/

Kanske finns en attraktivitet i att använda så mycket tid i en tid då tid är en brist. Den som tar eller ger sig mycket tid till något väcker uppmärksamhet.

Annons

Det måste vara något särskilt…Det har plötsligt blivit populärt med teckning i konstvärlden. På etablerade Stockholmsarenor gör minutiöst gjorda teckningar i stort format av yngre konstnärer succé. Det är kanske inte så intressant att grubbla över fenomenet, men en sak är säker: det tar tid att teckna stora bilder.

På Konstcentrum i Gävle visar Jenny Granlund, Stockholm, stora blyertsteckningar. De har titlar som ”Man borde kanske veta hut” och ”Att vakna osams”, men saknar till synes centrum och tydliga gestaltningar av de konkreta titlarna. I stället kan de uppfattas som flöden av större eller mindre komplex, associativa fresker som i stället för att gestalta en synbar eller yttre verklighet fångar den inre monologen, eller stream of consciousness, för att tala med James Joyce.

Man kan tänka sig att Jenny Granlund i sitt arbete mediterat kring titlar som så att säga anropat henne från omvärlden och följt associationerna med blyertsen. Och det är inget ”tänkande”, utan snarare prövningar av individens förmåga och rätt till sina känslor, rätten att finnas precis som alla andra. Allt detta vi ser, men som vi har svårt att beskriva är lika goda påhitt som andra påhitt.

Tecknandet tar också Jenny Granlund tid. Även om hon inte arbetar med en i taget, så är den sammanlagda arbetstiden för en teckning ungefär ett halvår enligt hennes egen uppskattning. En del är riktigt stora, bortåt fyra kvadratmeter.

Går man närmare inpå teckningarna, ser man de fina, tidskrävande detaljerna, ett överdåd av mönster, ornament, slumpartade flyende streck, omtagningar, vindlingar, växtdelar, abstrakt och föreställande i ett och samma andetag. Hon väjer inte heller för att redovisa suddandets diffusa fläckar.

Man kan förstå teorin bakom ett tecknande som detta. Att teckna är naket jämfört med många andra sätt att uttrycka sig, inte olikt dansen. Man kan också tänka sig att teckningen är bra för att utforska människans inre världar, eftersom avståndet mellan handen och människans inre är kortare än det är i de flesta andra fall.

Brottstycken av berättelser kan anas. I ”Beroende på humör” tycks blixten slå ner, havet storma och molnen hopas. Det är livfullt och närmast befriande jämfört med verk som ”Så snopet det blev”

eller ”Omdöpt” där känslor av olust och förvirring tränger sig in i det tecknade landskapet i form av stängsel och kvävande rök.

”Jag önskar jag hade en trädgård” präglas av längtan efter lugn och det finns ordning i bilden, medan sorgen stiger i andra teckningar, kanske över svårigheten att vara öppen, att komma inpå livet som om det fanns en värld därute som kan kallas trädgård och som kan översvämma av blommor.

Sådant skapar dynamik i själva utställningen, detta slags kamp mot den civilisationens instängdhet, som hotar ett brett spektrum av livet och som gör att människor känner sig ensamma, super, är dåliga föräldrar, finner det mesta meningslöst och så vidare…

Kanske finns det frid. I ”Andrum” ser vi stjärnor i skyn, ljusare moln, en svävande slinga (till skillnad från den som går rakt ner i golvet i ”Att vakna osams”), en slinga som också binder vredens blixt, ett vackert golv och aningen av en plats, av rum och vackra pelare.

Mer läsning

Annons