Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nyckeldockor

/
  • ”Pojken och fågeln”. Ett av Katarina Lönnbys objekt i en utställningom mänsklig mognad och som utgår från barnets värld.. Hon visar även målningar.

Annons

Katarina Lönnby djupdyker i barndomen med ”En docka är en nyckel” på Konstcentrum i Gävle. Nog är dockan en nyckel. Psykologerna talar om övergångsobjekt, en gestalt som mycket tidigt i livet hjälper barnet i det mödosamma arbetet att bli en egen person.

Nu finns där i barndomen saker som inte kom på plats, som retar och förblir hårt och svårlösligt. I mänsklig mognad finns spänningar mellan natur och kultur, mellan snäva roller och självständighet. Finns också skillnader mellan manligt och kvinnligt?

Katarina Lönnby ser inte barnets värld som grå vardag, utan som ett undanskymt, ordlöst och kontinuerligt drama med ständiga omkastningar. Så hon tar till dockorna.

betraktaren ska bjuda reflexmässigt motstånd låter hon dockorna smälta ihop med till synes vadsomhelst: ofta lampskärmar (ett slags hemsymboler), en cykelpump, en vas, en propeller, en kaffeburk... Dessa assemblage gör besökaren nyfiken. Då är man fast i frågor som känns verkligare än de man möter i den mer renodlade surrealismens vildare själslivslek.

Hon skapar en personuppsättning – sjömanspojken med sitt svårkontrollerade penis-gevärvapen som manlig aspekt och en mindre gestalt – ”White rose” med kropp av en snäcka, som en kvinnlig. Hur kan de mötas?

Vi möter också den gravida och den födande kvinnan, ensamma barn – som den babydocka med kotte på huvudet (”Kotten”) som med sin blick vädjar till en inåtvänd modersgestalt. Där finns pojken i buren med en porslinsfågel (den skapande människan kan inte växa i bur) och där finns poeten med ett segelfartyg på huvudet och en kikare vid ögat.

drömartade förtätningar som i ”Katapult” med en anhopning av symboler – en födelse av en doktorsfigur, en baby triumferande som ljusbärerskan i Picassos ”Guernica”, ett flöte och en nyckel i blodigt lås. Här finns mycket att fundera över – kanske med utgångspunkt i att förlossning sker i blod och smärta och att barnet som kommer dikterar villkoren. I ett par verk faller en mjuk skugga över kvinnan – som den inåtvända kvinnan (med titeln ”Ett”) som inte ser babyns blick, eller den gravida ansluten till en luftpump som kan/ska pumpa upp henne. Drömskt betraktar hon ett mätinstrument (när ska barnet då äntligen komma?). Är det en dröm eller hormoner?

Utställningens måleri samspelar med objekten och skapar utrymme för reflexion och andhämtning. Där finns födandet som ofta sker ur en lampskärmsliknande tunnel, det trasiga landet, den hängda dockan, drömslottet, de glada vampyrungarna, som flyger i en värld av nyckelpigor, sniglar och blomblad, drömgestalterna som i sig har ett brinnande ljus…

utan titel ser vi en brytning mellan två kattlika getalter. Den ena är på väg bort i stor sorg och med svarta ögon, den andra sitter med ett ansikte av stelnad förtvivlan bakom ett sönderrivet tyg med rosenmönster. Det är en bild av nej, av avvisande, av svek. I en ljusare bild ser vi den mogna kvinnan i sjömansmössa närma sig den slutna (manliga) ubåten, beslutsamt som om det är dags för förändring – och en jättelik nyckelring med många nycklar på har hon med sig!

Kanske skapar utställningens helhet ändå en känsla av mer oförlöst än befriat. Det är en balansgång och det är kanske konstnärens strategi att vi inte ska känna oss riktigt nöjda och därför fortsätta söka frihet och mognad. Passagerna att ta sig igenom skiftar beroende på erfarenheterna, men för många (alla) är det ett livslångt arbete att bli människa.

Barndomen är trots allt första delen av samma färd – men en komplicerad sådan som Katarina Lönnby fångar med precision och djup eftertanke både vad gäller villkoren och sådant som styr dessa villkor. 

 

Mer läsning

Annons