Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Orättvist mot Hedenström

/

Annons

avled förra året och Konsthallen i hemstaden Sandviken ägnar honom nu en minnesutställning. Men den känns begränsad till formatet och för den som inte känner till hans konst finns endast information att hämta ur gamla kataloger.
Det känns magert, särskilt när en del av utställningen visas i Galleri Galaxens skyltfönster.
Kulturbudgeten räcker tydligen inte till för att publiken på riktigt ska få möta målningar som den inlåsta men sublima av Storsjön i vintervila.
Att Sandvikens politiker knusslar är trist när det handlar om en så fin målare som Hans Hedenström och som betytt mycket för Sandviken.


1928, debuterade på 50-talet, kallades på 60-talet ”den målande ingenjören”, fick erkännande på 70-talet och deltog i rader av länskonstutställningar och Vårsalonger på Liljevalchs i Stockholm långt in på 80-talet, ställde ut på Länsmuseet tre-fyra gånger genom åren, i Sandvikens konsthall 1993 och visade teckningar av jazzmusiker i New York 1998… Det hann bli omkring 80 utställningar.
Redan i de tidiga bilderna som visas på konsthallen fanns den mänskliga gestalten med i hans bildvärld, men också babianen. Men det är inte lätt med tidsföljden. Målningarna är odaterade – och många saknar titlar – men konsthallens lätta kronologi fungerar bra.


möter vi Hans Hedenströms landskap. Där finns ett tidigt (1958) och ett sent spanskt landskap där han redovisar sin kärlek till ett vitt, skarpt medelhavsdis som vore världen en brunn av ljus. Ljuset följde honom ända till de sena målningarna av klippor.
Hans Hedenströms landskap är inte geografiska. Någon gång kan det heta Jylland eller Halland med hus intill havet nästan dränkta i ljus och grönska, men mest är det landskap som kretsar kring känslan av att erfara det dubbla mysteriet – att finnas till och leva i en tillvaro så mångtydig som denna. Utan känslor av tillhörighet till världen lurar ångesten.
Han blev något av en klassicist, som när han i flera målningar varierade en stor landskapsformation med brant sluttande sida, som den svindlande sköna ”I dag är luften blå”. Formen signalerar fasthet. Människan må sträva, fast i den stora tiden och i de stora idéernas värld är hon liten. Men hon måste vända ögonen ditåt, annars äter ljuset upp henne, omärkligt.


kropp kan sägas vara det andra temat i Hans Hedenströms konst. Han betraktar henne stående, ofta i par som vilar i en fulländad, mästerligt skildrad form. Få konstnärer kommer i närheten av dessa både precisa och lediga studier. Ansatsen är densamma som i landskapen: gestalterna har inga personnummer, men de har en själ. Men utan kropp, ingen själ.
Livet är på allvar, understryker gestalten i ”Man vid bord”. Men det hindrar inte – utan förutsätter – livsglädjen och Hans Hedenström fångade också lyckliga stunder som i ”Sommar”, där två människor som verkligen tycker om varandra samtalar under parasollet, eller dagen då måsar och segelbåtar kämpar lekfullt om Storsjön, eller när badarna som njuter av vattnet.


också teckningarna av jazzmusiker. De är underverk i närvaro och inlevelse och med sin rytm och solon ser vi in mot jazzens kärna, vare sig det är den väldige Charlie Mingus Body and Soul, den konstruerande Ornette Coleman eller den sårade Chet Baker, kanske med ”Time after Time”. Eller för att uttrycka det enklare: ballader om friheten.
Hans Hedenströms konst har genom åren kallats poetisk och traditionell. Kanske såg inte alla att han med sin konst önskade att människan skulle lyfta i stället för att tryckas till marken. Han var ju trots allt gästrike, närmare bestämt från Sandviken.

Mer läsning

Annons