Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Professorn tar hjälp av Johnnie Walker

/
  • Forskning pågår. Konstnären Magnus Bertås doktorsavhandling bygger på fem videoverk                                 som nu visas på Konstcentrum i Gävle.
  • Professorns videor. Ur ”Kumito, Johnnie Walker och The Cute”.”Kumito, Johnnie Walker och The Cute”. Johnnie Walker (till höger) försöker förklara sitt besynnerliga namn.
  • ”Madame & Little Boy”. Magnus Bertås film berättar om Nordkoreas kidnappning av en sydkoreansk skådespelare.

Vad är en berättelse i samtidskonsten? Hur kan biografin – berättelsen om enskilda människors livsöden – veckla ut en större verklighet?

Med sådana frågor har konstnären Magnus Bärtås i text och film gjort en doktorsavhandling i konstnärlig forskning.

Annons

Nu visas avhandlingens konstnärliga stomme – fem videoverk – på Konstcentrum i Gävle i form av utställningen ”You told me”, vilket också är avhandlingens titel.

Magnus Bärtås utgår från biografin. I de tre äldre verken är formen mest renodlad. Vi möter Eva Quintas i Montreal, som bland annat berättar om misslyckade försök att få kontakt med sin släkt i Spanien och Dimitris Houliarakis i Aten, som skrivit en diktsamling om hur ett helt fotbollslag omkom i en flygkrasch. Vi möter också Zdenko Buzek, konstnär i Zagreb som lever med sin mamma, och som är duktig att trä på nålar, känner en man som kan stoppa in hela handen i munnen, tycker om att klaga på saker och vill göra en utställning kallad ”What the fuck is going on?”.

Det är väl så vi minns människor, blandningen av drömmar och småsaker. Magnus Bärtås har träffat personerna tidigare och söker nu upp dem och får dem att delta i en film om sig själva efter ett manus han skrivit på basis av sina minnen.

Magnus Bärtås skiljer på berättare, berättelse och personen i fråga, enligt principen ”You told me”. Genom den återkommande frasen ”Zdenko (Eva, Dimitris) säger att” – uppstår både exakthet och osäkerhet. Magnus Bärtås gör inte dokumentärer. Både de själva och andra skulle berätta andra historier, men de är godmodigt sig själva och man inser att de gillar konstnären och att han tycker om dem och därför vill berätta om sina möten.

Vilka slutsatser man kan man då dra av dessa biografier? Var finns samhället och politiken?

Vissa saker dyker upp, som den glimt av idyll Zdenko förmedlar från Balkankrigen. Och Evas sökande efter sitt ursprung och Dimitris efter sin uppgift känns också allmänna och blir viktiga sidoberättelser om mänskliga lägen i vår tid.

I de två andra filmerna, som är längre och mer traditionellt filmiska, har Magnus Bärtås ambitionen att utveckla filmessän, en slingrande berättelse med biflöden.

Han följer i spåren av andras verk. I filmen ”Kumiko, Johnnie Walker and the Cute” är en utgångspunkt den franske filmaren Chris Markers ”Mysteriet Kumiko”, då han i samband med olympiaden mer eller mindre i smyg filmade henne på Tokyos gator.

Magnus Bärtås fann Kumiko i Paris och ställde frågor med utgångspunkt från Markers film. Hon bidrar också i filmen med en text om frågorna och om sitt liv.

I filmen uppträder också den bullrige Johnnie Walker, Tokyos storfixare och konstnärsvän och som hatar det gulliga (The Cute) i Japan. Vi följer det gulliga i spåren, medan vi grubblar över den märklige Johnnie Walker, som faktiskt också blivit huvudperson i en japansk roman.

I ”Madame & Little Boy” berättar Magnus Bärtås historien om Nordkoreas kidnappning av den sydkoreanska skådespelaren Choi Eun-hee till Nordkorea 1978 och hennes flykt tillbaka 1986. Magnus Bärtås intervjuade henne i Seoul.

I filmen ingår berättelsen om en nordkoreansk monsterfilm (Pulgasari) som kan tolkas som ett nordkoreanskt förebud om landets kärnvapenuppbyggnad. Även en missilbas utanför San Francisco är spelplats. Här fanns en gång kärnvapen med så dålig räckvidd att hela stan raderats ut om de använts och Little Boy är omskrivningen av atombomben som fälldes över Nagasaki 1945.

Magnus Bärtås väver ihop historierna i en serie förflyttningar över kontinenter och i Tokyos pendeltåg och livsödena tyngs under den yttre världens händelser.

Berättelserna blir också en berättelse om berättaren. Kanske är det konstnärens återhållna oro för hur människorna ska kunna överleva i en besynnerlig värld som ger filmerna nerv. Att återvända till texter, filmer och människor kan kännas som lite fastare mark. Som att gå tillbaka i spelplanen, som om världens osäkerhet minskar när gammalt och nytt och fiktion och verklighet blandas, som om dagens hot tappar en del av sin kraft när vi ser gårdagens avvärjda hot och vi kan försöka föreställa oss att hoten är mindre och att människorna mer beredda att möta dem. Men det kan vara tvärtom.

Magnus Bärtås är verksam i Stockholm som konstnär, författare och professor i konst på Konstfack.

Mer läsning

Annons