Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Raggarn målar

/
  • Gemenskap och nostalgi. Ur Stefan ”Rotebergsraggarn” Daagarssons bildvärld: ”Busschauffören”, ”Översikt” och ”Tillit”.

Stefan Daagarsson i Bollnäs hör till Gävleborgs mångsysslare.

Annons

 

Han är kanske mest känd som den rockande och radiopratande Raggarn, men till de många andra saker han gjort under åren hör måleriet. Han har deltagit i tio Länskonstuställningar med början i Sandviken 1972.

Nu ger han plats för sitt eget måleri under nära 40 år på Daagarssongården utanför Bollnäs, där andra konstnärer från när och fjärran ställt ut genom åren. Tyngdpunkten ligger på de senaste årens bläckmålningar, en egen specialitet som trots sin enkelhet är ovanlig och dessutom ger stor plats för både nyanser och kontraster.

Ett tema genom de många årens bilder är längtan efter och en hyllning till gemenskap, ofta med ett nostalgiskt perspektiv. Konstnären fångar småstadens torg och gator med alla slags människor, mopedgänget kring landsbygdskiosken eller de glada turisterna i bussen som glor på turisters vis, lite enfaldigt.

I ”Tillit” möter vi ett gammalt par. Hans röda tröja närmast flyter ihop med hennes blå.

Där finns också ”Skjutsa lillsyrran”, där hon får sitta bakpå moppen genom nattlig skog och där finns helgdagskväll i höghuset med människor i fönstren i god gemenskap.

Hästar är i Stefan Daagarssons bildvärld den starka, tåliga och vänliga kraften. De håller ihop på hästars vis, men kan också ha vänner bland getter, katter och människor och även vara cirkusartistens tålmodiga partner.

Men det finns kontraster – en enslig promenad i månskenet, en man på en bänk slagen av livet (”Han som plötsligt förstod allt”), eller de som på avstånd iakttar världen dra förbi. Där finns också ”Lejonet och prinsessdockan”, två gestalter som nog längtar efter varandra, men inte riktigt vet hur man gör.

Två fina gouacher ansluter till det ensliga: ”Översikt” med en ensam trädgårdsstol vid ett bord och ”Han som blev ett med sin soffa”, bokstavligen kan det verka som där han ligger framför tv:n.

Stefan Daagarssons stil är rättfram och lätt naivistisk.

Människorna i bussen sitter ordentligt uppradade, blommorna kring det gamla paret är noga återgivna var och en, och i andra bilder står skogens träd på rad.

Man anar en bred tradition med namn som Lim-Johan och Einar Svedin, och något av Mårten Anderssons hälsingska runda berg och vida utsikter. Det handlar om doft och atmosfär, inte om lån.

På utställningen finns många porträtt – snarare karaktärer än människor. I en lätt surrealistisk svit fångar konstnären cykelreparatören, busschauffören och andra som äventyrare och artister de kunde varit än just den de råkar klassificerats som.

Vi möter också ”Drömmaren”, som ligger under ett träd och lyssnar till en fågel; kanske hör han fågeln i drömmen. Men han är onåbar, osårbar i sin dröm. Den skapande människan när hon är i lycklig gemenskap med världen. n

Mer läsning

Annons