Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riitta talar klarspråk

/

Annons

Dagen före nyårsafton brakade ett fyrverkeri loss på Alderholmen. För vilken gång i ordningen?

Duvflocken som brukade hålla till runt Riitta Tjörneryds ateljé på Brynäs skingrades och har aldrig synts till mer. Hon hittade en duva på marken och det skulle visa sig att den var döende.

Det är bakgrunden till Riitta Tjörneryds utställning av fotografier i svart och mörkt blått, bluesens färg, på Kulturkiosken i Gävle. Det är en vacker utställning, men även en indignerad gestaltning av mänsklig enfald eller – för att vara lite snäll – omedvetenhet.

 

Utställningens upptakt är den vackra ”Orienteraren”, duvan som håller ett öga på omvärlden. Men det är också en blick på människan. För djuren – i den mån människan bryr sig om dem – betraktar oss och vet kanske mer om oss än vi anar. Denna blick är en del av skapelsen, hur vi än betraktar dess väsen och ursprung. Här möter vi blicken som en ballad om duvan och det meningslösa dödandet.

I nästa verk och i de flesta andra återkommer fågeln och fågelflocken i flykten. Det vackra och kraftfulla kan som i det stora verket ”Panic” också ses som röntgenbilder av mänskliga tillkortakommanden, som konstnärens vädjan att se på riktigt vad djuren betyder. Men ”Panic” söker också dynamiken i flockens många rörelser som kan ses i var och en av fåglarna.

Fåglarna har en kompass, tänker vi ibland. Men människan?

När tjo-och-tjim-kulturen i galornas tid slår till med ett riktigt sprakande och knallande fyrverkeri – vad har då djuren för betydelse? De är väl inte så skojiga?

 

Riitta Tjörneryd utmanar. Djuren är – eller kanske snarare var – människans följeslagare. Hur djuren behandlas säger mycket om samhället och dess människor. I en av texterna till bildsviten ”Dreams of Humanity” heter det exempelvis: ”Spel på datorer, spel med andra människors liv, mänsklighetens högsta nöje”. Hon räknar också upp världens krigsskådeplatser och skriver om ”den uppblåsta mänskligheten”. Inför sådana massiva anklagelser kan man alltid slingra sig undan och kritisera en konstnär som kommer med svepande anklagelser. Det är ju konstnären som är galen, inte världen…

Men Riitta Tjörneryd visar oss bilden av duvan i dödsögonblicket, ”The Moment”, hur den sträcker sig uppåt med utbredda vingar. Sedan tidens början har människans själ liknats vid en fågel. Det var duvan som Noa skickade ut från arken för att spana efter land. Finns det något att lära sig av sådana föreställningar och myter?

 

Det är välgörande att någon som Riitta Tjörneryd med sin utställning räknar med de grunder som människor och stater förklarar sig stödja: deklarationen om de mänskliga rättigheterna, tio Guds bud, Röda Korsets grundprinciper… och andra grundsatser som i praktiken kan undantas, kringgås eller glömmas.

Vi lever i paradoxernas land, ett land med goda förutsättningar, men drömmen om ett liv på allvar och på riktigt tonar bort i dokusåpor. Därför är det välgörande att möta Riitta Tjörneryds klarspråk, lika välgörande som att möta det vackra i duvans blick och känna fågelflockens flykt. För hon talar inte om uppoffringar, utan om att söka det i god mening mänskliga. I det är djuren människans medvarelser.

Slutpunkt i utställningen är den mytiska ”Return to…”, ett vitt fält i det mörka, ett farväl, kanske med förhoppningen att livet, blicken och flykten inte var förgäves.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer läsning

Annons