Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rummet i rummet

/
  • KONSTNÄREN I RUMMET. Petra Werner Kjellberg blickar ut mot Älvkarlebyfallen från utställningen ”Forgotten rooms” på Galleri Luckan, på Laxön.Foto: Therese Eriksson
  • VÅLD ELLER FRIHET? Frågan om flickan i källarrummet är där av egen fri vilja förblir obesvarad.

Det är pinfärska målningar, de flesta nyss hämtade från rammakaren, som Petra Werner Kjellberg ställer ut på Galleri Luckan i Älvkarleby. Och apropå rammakeriet – det är inte en oviktig faktor för konstnären.

Annons

– Mina målningar finns först när de får rätt ram, säger Petra Werner Kjellberg.

Oj. Bäst att tänka lite extra noga på beramningen alltså. Och mycket riktigt, ingen är den andra lik, något att jämföra med det allra vanligaste på utställningar – att det är samma standardiserade ramverk till alltihop.

Konstnären gör mig uppmärksam på intressanta detaljer, som att på ett par av ramarna är en av fyra sidor i en annan nyans än de övriga. Inget man tänker på vid första anblicken direkt, men vet man så gör det skillnad.

”Forgotten rooms” heter utställningen. Och här finns de bortglömda rummen, men också de ihågkomna. Rum i olja och rum i collageteknik. Hela färgpaletten är använd, ibland går det i svartbrunt, ibland luftiga pasteller, ofta med djupt starka färgblandningar.

Rumsligheten utgörs oftast av just rum, men ibland av porträtt och i en ram hänger en platskasse med en ditmålad kvinna under titeln ”Plastic Mona Lisa”. Lite svårt är det allt att följa temat hela vägen, men trots det är målningarna var för sig ofta intressanta och skickligt utförda.

Ansikten är dock inte Petra Werner Kjellbergs starkaste sida, där finns en del tekniska brister, men så är också många av dessa rums invånare ansiktslösa. Som de två kvinnorna i ”Portal”. Eller de tre som går tittar på konst i ”Vernissage”, och som blir ett slags pendanger till, eller spegelbilder av mig själv, där jag går och tittar på Werner Kjellbergs tavlor. En liten postmodern vink, bilden i bilden, vernissagen i vernissagen.

Saknar ansikte gör också barnet i utställningens starkaste tavla – ”Down under”. Ett bortvänt flickebarn i ett rum i källaren, under trappan. Här en dubbelhet. Är hon inlåst? Eller har hon i själva verket upptäckt ett hemligt rum? Om hennes vinkande med handen är ett rop på hjälp eller en segergest kan vi inte veta. n

Mer läsning

Annons