Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rydelius rara gubbar

/

Det är oklart om dagens konststormar bara handlar om konst, eller om konsten också är slagträ i en annan kamp.

Annons

På Thielska Galleriet i Stockholm gäller kvalitet och den presenteras med en avväpnande lätthet i ansatsen lite på trots mot debatten och mot dem som tror att intressant konst måste ha nu-prägel.

På Thielska pågår en icke-tematiserad utställning (bara en sådan sak!) med Pia Knöppel, Bo Larsson, C F Reuterswärd, Rune Rydelius och P O Ultvedt. Jag ska av lokalpatriotiska skäl här koncentrera mig på Rune Rydelius. Skälet är svagt, med han förtjänar uppmärksamheten.

 

Den som söker traditionell skulptur, förstår nog inte Rune Rydelius. Hans skulpturer är tunna, små och verkar sköra. De är tillkomna av andra orsaker än strävan efter form, utan de siktar på snabbt försvinnande ögonblick.

Rune Rydelius försöker rädda något undan världens glömska. Naturligtvis inte allt och inte för evigheten, men det som livet kristalliserar ut som minnesvärt, hållbart. Det kan vara landskap och gestalter, men i lika hög grad känslor och situationer: fiolspelaren som ett med sin musik, mannens plötsliga insikt om att han är bortglömd, den ovanliga kärleken mellan två poeter vid sekelskiftet 1900 och flugfiskarens vackra skrift med reven.

Dessa skulpturer kan i vissa avseenden påminna både om Giacometti och Arne Jones i ambitionerna att reducera och utforska tomrum, men Rydelius metod att med våt lera och kartongbitar skapa ytor och former för att fånga livsflödets dynamik ger resultat som är hans egna.

 

Den bortglömde är fångad i ett nu. Han står slagen av insikten att han inte räknats med, trots sin kostym och andra yttre omständigheter. Omständigheterna hjälper honom inte längre, och hans kroppshållning vittnar om en stigande ångest; i de andras ögon är han inte (där).

Vad är kärlek? Kanske är det känslan av det slags samhörighet man ser i Verner von Heidenstam och Oscar Levertin, en hemlig länk bakom fasaden; i skulpturen har de förts samman i sin längtan efter varandra. Vi kan lämna dem åt sin kärlek, men vi glömmer dem inte. En ledtråd är Per Rydéns bok ”Verner & Oscar: en kärlekshistoria”, som på basis av deras brevväxling skildrar kärleken mellan den skojfriske kvinnojägaren och nationalskalden Heidenstam och den allvarige Levertin, författare och kritiker. De stod båda för reaktionen mot 1880-talets realism och för romantiken i litteraturen.

I breven uttrycktes starka känslor, kanske kärlek som vissa i eftervärlden försett med homoerotiska drag. ”Jag har ingen annan än dig. Du är min enda vän och den enda, med hvilken jag kan känna och tänka gemensamt och enigt”, skrev Verner till Oscar.

 

Rune Rydelius landskap av glas, kartong och trä kan te sig som tillfälliga anhopningar av både hårda och mjuka former. Ibland riktas blicken uppåt, ibland inåt. Men det är trovärdiga landskapsblickar, värdefulla trakter som man kan begrunda länge.

Även utan Rune Rydelius är det en sevärd utställning med Pia Knöppels suveräna synbilder, Bo Larssons kamp med måleriet, det bländande handlaget kring existensen i Reuterswärds etsningar och P O Ultvedts poetiska mekanik, som ”Rött puder i påsen”.

 

Mer läsning

Annons