Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så fina skärvor vi hittar i det gamla stallet

/
  • Samling i stallet. ”Skärva” av Lars Holm (överst), Frank Larsens keramiska fiskar, ”Äppelhög” av Lars Stenman, ”Som vi är” av Majlis Alm och Jordi Botas ”Första barnet”.

Annons

är akvarellmåleriets fallgropar.

Visserligen målar Lars Holm skärvor av porslin i flytande blått både virtuost och vackert, men i fällor går han inte, utan fyller sitt rum av Wärdshusstallet i Gysinge med finaste bildpoesi.

Övriga konstnärer i sommarens första Gysingeutställning är Maljis Alm, Torsåker, Jordi Bota, Gävle, Frank Larsen, Färila, och Lars Stenman, Stockholm.

tycker om porslinets koboltblå, används färgen sparsamt utanför porslinsvärlden. Kanske är det förklaringen till att färgen har ett slags integritet, att den uttrycker något värdefullt. När man ser Lars Holms målningar av starkt uppförstorade skärvor, som tycks ha hittats i jorden, får man känslan av att något värdefullt förlorats, att bara skärvor återstår. På sina ställen tycks också det blå mönstret vara på väg att släppa från porslinet och sväva i väg.

Skärvorna kan vara en beskrivning av erfarenheter och behöver inte vara entydiga. Att förlora ett sammanhang kan vara att undkomma, och utanförskap kan ibland vara frihet.

de stora blå akvarellerna visar Lars Holm också små som han kallar ”Avtryck”. Kanske är det minnesbilder av mörka, tunga dagar och bleka, svåra.

Lars Holm har ett förflutet som scenograf i Uppsala (med uppdrag även för Folkteatern i Gävle) och är lärare vid bland annat Gerlborgsskolan i Bohuslän.

visar sig från en ny, rätt surrealistisk och spännande sida. Mytiska djur som tigrar, lejon, pantrar och ormar har invaderat hennes målningar.

Ibland kan det kännas som möten med djuret inom oss, om djuret som själen eller självet, ibland om förbindelsen mellan vårt inre djur och någon annans. En sådan förbindelse – som i ”Som vi är” – är kanske förutsättningen för riktig vänskap.

En del målningar vetter mot fabeln. I ”Doppingar” är paret av både fågel och människa på väg ut i vattnet för att dyka tillsammans i djupet. Någon gång får djuret symbolisera något helt annat - som när huggormarna sticker ut sina huvuden ur människornas munnar när de verkar tala vänligt med varandra. I ”Regissören” sitter livets domptör utan djur, brydd och trött, troligen för att han inte får ordning på mänskorna.

möter oss i Lars Stenmans måleri. Det är stor skillnad mellan de många i ”Äppelhög”, de blå och de lät kubistiska. Där finns motstående äppelgrupper och äppelparet.

Så långt kommen anar man att det mer handlar om karaktärer och relationer än om äpplen. Men ändå: varför äpplen? Enstaka äpplen är ok, men det blir ingen helhet av en utställning som domineras av mindre komplicerade frukter. Lars Stenman visar även en handfull landskap, men det är ett stillsamt, för att inte säga, passivt måleri.

mer åt färg än tidigare. I ett par torrnålar har han fångat pelargonernas strikta skönhet och han har färglagt några av sina äldre, traditionella och surrealistiska kopparstick. Färgen skärper detaljerna, antingen det handlar om insekterna i ”Vägen hem”, eller den lätt ironiska ”Första barnet”, som tronar som hund i barnvagn på en grekisk kolonn.

Klassiska är också Frank Larsens keramiska tekniker. Han visar verk både i anagama (den kinesiska vedeldade ugnen) och i terra sigillata, en klassisk grekisk metod som innebär att man putsar leran till lyster – en mild glasyr utan glasyr. Och hans rakufiskar stimmar omkring i Wärdshusstallet. 

 

Mer läsning

Annons