Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skarpa porträtt av vettlöst jagade kvinnor

/

Annons

Elin Elfström bor i Stockholm. Hon gick på Gävle konstskola för drygt tio år sedan och har studerat vid Konsthögskolan i Umeå och i både Wien och Hanoi.

I hennes utställning på Kulturkiosken i Gävle befinner vi oss i en värld av jagade och pressade kvinnor, som konstnären porträtterat i akvareller. Förlagorna har hon hämtat ur skvallerpressens flöde av kända kvinnors påstådda skandaler. Runt kvinnorna smyger paparazzi för att få bilder som ska visa kvinnan som arg, ledsen, drogad, ihop med eller skild från någon. Åtminstone ska hon kunna tolkas som indragen i något förkastligt eller förbjudet. Som om sanningen avslöjas i oförberedda hundradelssekunder.

Elin Elfström porträtterar två amerikanska barnstjärnor som lämnat den sockersöta tillvaron och därmed satt starka krafter i rörelse: kvinnor ska stanna på sin plats, inte bråka, inte gå sin egen väg.

Där finns också Victoria Beckham. ”Varför ler hon inte?”, hörs från pressträsket och: ”Varför har hon så många barn?” Genom en titt på nätet förstår man att varenda steg hon tar bevakas av paparazzi, skvallerpressens förlängda synnerv till läsare som tycks – förväntas – tvångsmässigt både dyrka och förakta en människa de tror de känner eller har äganderätt till.

Som öar på Kulturkioskens grå, vidsträckta betonggolv finns anhopningar av ting, installationer av öppnade, tomma skokartonger och mängder av rosa, gröna, blå, ljust beige flaskor med stearinljus, högar av mobiltelefoner, billiga smycken, små snäckor, en ljusslinga, hårsnoddar, en hög blombuketter och en rad andra saker som någon sparat, antagligen för att de är fina eller säger en något.

Arrangemanget med de starka kvinnoporträtten och de många sakerna på golvet skapar spänningar genom att jag som besökare vill se förbindelser.

Är detta delar av inne- hållet i tappade väskor, av förlorade illusioner en gång i stearinljusets sken och i blommorna innan de vissnat, när skorna med de exklusiva märkena packades upp, och ett slags minnes-inferno då mobilen var räddningen eller förbannelsen. Och alla ljusen, förresten, är de också männen som alltid strukit omkring?

Plötsligt känns attiraljerna på golvet ännu sorgligare. Som inlandflutet skräp från en civilisation som gått under?

På väggen finns Lindsay Lohans porträtt. Nätet talar om droger, uppgång och fall, festande, fem år med droger, det var inte meningen. En hel del berättas av Aftonbladet.

Amanda Burns är porträtt- erad intill. Hon har ett förflutet som Disneybarn, numera tillskriven arresteringar, droger, nu en fri kvinna (släppt ut fängelset), sparkad från utbildningen som modedesigner, anklagelser mot fadern för sexuella övergrepp som hon försökte dokumentera med mobilkameran, psykiatrisk klinik, tar tillbaka anklagelserna.

Den är fullständigt vettlös, jakten på dessa kvinnor. Invändningen att Elin Elfström engagerar sig för kändisars sak faller platt till marken. Det hon också målar är ett patriarkalt samhälle som förstår att föda hyenorna med en ständig ström av halvruttna god- saker. I utställningen finns också en bild av en yngre person, en flicka med en tår i ena ögonvrån. Kanske en av Amanda Burns många små kusiner.

Men motstånd finns också inom systemet i form av porträttet av en av kvinnorna i familjen Kardishian, en motbild (än så länge), en framgångsrik kvinna som vunnit erkännande och gått sin egen väg och (än så länge) nått stora framgångar i det elaka spelet.

Mer läsning

Annons