Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skilda världar

/
  • TRE KONSTNÄRER PÅ TREDJE ÅRET. Hanna Gustavsson, Christina Gåsberg och Alexandra Ehnqvist ställer ut sina verk från                             Konstskolans påbyggnadsår, i Konsthallen i Sandviken.
  • ENSAMMA UNDER YTAN. Hanna Gustavssons dykande gräsänder är egna individer.

Annons

från Konstskolan i Gävle som ställer ut i Konsthallen i Sandviken. Tre kvinnor, tre rum i konsthallen. Tre totalt disparata utställningar.

Hanna Gustavsson återvänder till hemmet. Till det specifika Torsåker hon kommer ifrån, men också till begreppen ”hem” och ”familj” i bred bemärkelse. I gamla sirliga, guldfärgade ramar – som på en fotovägg hos en mormor eller en farfar – ryms bitar av det som man förknippar med hem och barndom: en gammal kvinna, hästar, pappan och barnet vid bokhyllorna. Intrycket av att det är en samling minnesbilder Gustavsson skapat förstärks av de polaroider från Torsåkermiljöer som hänger runt tavlorna och som accentuerar känslan av förfluten och kanske idealiserad tid. Hanna Gustavsson jobbar mycket med blyerts – i nyss nämnda tavlor ofta i kombination med akvarell – och upplåter en hel vägg till ett gäng blyertstecknade gräsänder.

– Gräsänderna är också ett slags familj, och här ville jag lyfta fram individerna i flocken, som ju finns där trots att alla har samma fjäderdräkt, förklarar Gustvasson.

blir faktiskt när man tittar på dem en och en också mer individer än flock. Det finns inget djärvt eller nyskapande över de ganska realistiska blyertsteckningarna, men änderna blir liksom utskurna ur grupptillvaron. Ibland är det riktigt häftigt, som honan och hanen som dyker invid varandra och därför bara är stjärt och ben och inget mer. Bara sig själva, tagna ur sitt sammanhang.

Hemmet är ledord också för Christina Gåsberg, men ur en helt annan synvinkel. Här blandas kuddar med lampor, screentryck med muggar och keramikskålar med textil som metervara. Hennes ambition är att låta konst och design mötas, men det blir på gott och ont mest slagsida åt design. Gåsberg ställer helt enkelt i första hand ut inredningsprylar, vilket är gott nog i sig, men det hade fungerat bättre om de inte samsats med de konstföremål som hon också visar upp.

som designer, inte minst gör den repetitiva mönsterupprepningen att det skapas en helhet och ett personligt uttryck i hennes alster.

Gåsberg jobbar dock i motvind på ett område där det i dag kanske är svårare än någonsin att vara unik och nyskapande. Ikea-katalogen lurar ständigt runt hörnet.

Utställningens intressantaste namn är Alexandra Ehnqvist, vars konst fångar intresset genom att ge åskådaren lite huvudbry.

nio verk – att jämföra med Gustavssons 32 och Gåsbergs 62! – och det är vid första anblicken nio ganska anspråkslösa tavlor i blyerts, akvarell/guasche och olja. Här är konkretionen och realismen långt borta, färgfält som flyter in i och ovanpå varandra, och ibland en tydlig symbol mitt i alltihop – som korset ovanpå en klippa. Vad menar hon med det här egentligen?

– Jag arbetar med att ifrågasätta verkligheten, hur man definierar den och sitt liv. Det gör jag både genom att skrapa på ytan och lägga den i lager på lager, berättar Ehnqvist.

vara eller icke-vara, ja. Den är ju bekant. Den ingår väl så att säga i konstens själva förutsättning, och jag vet inte om problemkomplexet är tydligare i Ehnqvists konst än någon annanstans. Men här väcks ändå frågor i mig som åskådare, jag blir nyfiken och vill förstå lite bättre.

Som den tavla som är betitlad ”When there’s nothing left to burn you have to put yourself on fire”; både målningen i sig och dess namn säger något viktigt till betraktaren om villkoren för hur vi skapar våra liv.

Dessutom är Alexandra Ehnqvists akvareller estetiskt väldigt skickligt utförda. De är tilltalande för ögat – en nog så god egenskap hos konsten.

 

Mer läsning

Annons