Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skygg vinnare i Venedig

/
  • Par i konst. Nathalie Djurberg tilldelades på lördagen Silverlejonet på Venedigbiennalen   för sin installation ”Experimentet”. Hon delade glädjen med samarbetspartnern och pojkvännen Hans Berg.  Foto: Malin Hoelstad/SvD/Scanpix Foto: Sara Ullberg

Annons

Hon har firats av konsteliten och Italiens president. Nathalie Djurberg är överväldigad över att ha tilldelats Silverlejonet på Venedigbiennalen – men längtar redan efter att få återgå till jobbet igen.

När Venedigbiennalens prismiddag var över på lördagen knölade Nathalie Djurberg ned Silverlejonet i en väska – och där fick det stanna resten av natten. Hon hade precis fått ta emot ett av de finaste priser som en ung konstnär kan få, men var helt oförberedd på uppståndelsen.

– Hon är extremt överväldigad, hon visste faktiskt inte att det var en så stor grej, konstaterar pojkvännen och samarbetspartnern Hans Berg.

Kanske borde hon ha anat vartåt det lutade. Biennalens svenske kurator Daniel Birnbaum förkunnade i en intervju med TT Spektra att Nathalie Djurbergs konstverk skulle ”slå världen med häpnad”. Under pressdagarna har mycket fokus legat på hennes installation ”Experimentet”, där journalister och gallerister flockats bland köttiga jätteblommor av lera och öppet visat sin uppskattning.

När vi möts ett par dagar före den officiella invigningen av Venedigbiennalen framhåller hon själv hur stor kontrasten är mellan det ensamma slitet i ateljén och vimlet av människor som kommenterar och fotograferar installationen med mobilkameror.

– Det blir lite chockartat när man ställer ut verket, att klara av att distansera sig och lämna det. Vi har arbetat så ensamma, har fått vara helt i fred, plötsligt blir det som en våldtäkt med folk som fotar och filmar, säger hon.

Det betyder inte att hon inte uppskattar mötet med publiken, förtydligar hon. Nathalie Djurberg gillar när andra gör egna tolkningar av innebörden i konsten, kräver inte fullständigt tolkningsföreträde.

– Jag är inte så duktig på att prata om mina verk och jag kan ibland tycka att det är rätt onödigt att prata om dem, det blir ganska ointressant när jag väl lämnat dem. Då är det mer intressant vad betraktaren känner själv. Jag tycker inte att konstnären ska behöva vara analytiker – det är inte det område jag har valt.

Hon framställer sig gärna som lite skygg och ickeverbal, men framstår i röran på Venedig-biennalen som samlad och välformulerad. När orden någon enstaka gång inte räcker till tar hon hjälp av Hans Berg. De har arbetat och levt ihop så länge att han ofta intuitivt vet vad hon vill uttrycka. Hans gör den kongeniala musiken till hennes leranimationer och funkar också som kreativt bollplank.

Nathalie Djurberg fick inbjudan till biennalen förra sommaren och började arbeta med ”Experimentet” på allvar i oktober. Sedan dess har hon suttit hemma i lägenheten i Berlin och knådat enorma mängder lera, dels till de tre animerade filmer som visas i installationen, dels till de gigantiska blommor som bildar en slags förvriden Edens lustgård i utställningen. De vackra, men samtidigt rätt obehagliga växterna utgör ett nytt steg i Nathalie Djurbergs konstnärskap.

– För första gången har jag kunnat hitta ett språk som inte bara är animation. Ibland kan man bli så säker på någonting att man inte kommer vidare. Det här var en extrem utmaning för mig, säger hon och berättar livfullt om hur hon fått lära sig via ”trial and error” – många blommor har gått sönder under arbetets gång.

Filmerna i verket kombinerar på ett typiskt Djurbergskt sätt skönhet med brutalt våld, nattsvart ångest och skruvad humor. I en av dem blir en naken kvinna överfallen av sina egna kroppsdelar, i en annan utövar en grupp präster ritualer som blir mer och mer absurda ju längre tiden går.

– Det finns många idéer i samhället där intentionen från början är fantastiskt fin. Men när det väl kommer till praktiken så fungerar det inte. Folk glömmer bort varför de vill göra något bra och egot kommer in och förstör, säger Nathalie Djurberg.

Med Silverlejonet i resväskan är hon snart på väg hem till Berlin, bort från hyllningarna i Venedig. Det gäller att försöka undvika att bli alltför förförd av priser och ryggdunkningar, konstaterar Nathalie Djurberg.

Nu väntar en screening på Centre Pompidou i Paris och en utställning i Korea i augusti. Hon längtar efter att få sätta i gång med nytt arbete, har fått mycket ny inspiration på Venedigbiennalen – men får snällt vänta till september med att börja jobba igen.

– Hans har satt upp en regel om att jag inte får jobba förrän då. I vanliga fall brukar jag jobba tills kroppen eller huvudet lägger av helt och hållet. Det är säkert en slags arbetsnarkomani, jag mår egentligen bäst när jag jobbar, säger Nathalie Djurberg.

(TT Spektra)

Mer läsning

Annons