Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slutbetyg – så klarar sig Gävles konstelever

/

Under ytan. Där rör sig ofta den intressanta konsten. Under ytan är också temat de elva eleverna vid Konstskolan i Gävle valt för sin avgångsutställning på Konstcentrum.

Annons

Temat har fungerat väl och inget verk känns direkt ansträngt för att passa in i något. Det finns dessutom i dessa elevprestationer bredd och variation vad gäller teknik och temperament.

Kanske överväger den psykologiska infallsvinkeln. Vendela Ekeberg har i ”Evig kramp, en kamp förgäves?” blandat film och foto i en tät skildring av kroppen med de frågor och rädslor som kommer ur oron för vem man är och att den kropp man har ibland verkar fungera dåligt, som om den vacklade.

Om kroppen handlar även Tim Dillners verk. Han presenterar en liten sminkutrustning, ett ansikte gjutet i glas med en sminkmask som ett lock på en glasskiva, och en kvinnogestalt i lergods som drömmer mardrömmen om att förlora sitt yttre.

Dalakonstnären Verner Molin var känd för att göra grafik genom att spränga dynamit på plåten. Kanske har Jakob Lundkvist inspirerats av honom, även om hans metod är sirligare: han har punkterat färgfyllda ballonger med fyrverkeripjäser och luftgevär och fångat in resultaten på papper. Med sina gula och bruna toner, svarta hål och vita sammanfogningar har det blivit bilder av ett förött landskap, av en jordyta eller en människosjäl som utsatts för våldsamma eller tanklösa handlingar.

Det är nog Freud som skymtar i Anna Östrand Myrlunds installation ”Reflexion”, liksom ett stråk av faders- och moderstema, och det slags förtryck som kan gömmas i allt från vetenskapliga teorier och kolonialism till auktoriteternas och traditionernas betydelse in i minsta familj. Även Fredrik Åkerblom har med den extensiva teckningen ”Bomullståget” försökt greppa motsägelsen i att både se och inte se världens oordning och hur generationerna aldrig tycks förlora sin navelsträng.

Utställningens mest poetiska inslag bygger på halstabletter och godis. Det är Maja Lindenau som i ”Ready Set Go” format tre fjärilar som tycks vara på väg att lämna Konstcentrum genom fönstret. Kanske handlar det inte bara om fjärilsvingarnas skönhet och finlemmade struktur, utan också om en konstskoleelevs känslor inför en värld full av konkurrens om ett begränsat antal möjliga tillfällen.

Erika Teljings har ett bredare perspektiv, men likväl mänskligt. I saklig och precis stil har hon målat vindkraftverk med idén ”not i my backyard”. Vindkraft är bra och el vill människor använda till allt från hårtorkar till spisar. Och ”I våran trädgård” kan man tänka sig alla slags snurrande dekorationer, men inte vindkraftverk!

Fyndigt har Miriam Vikman kombinerat måleri med video med sin ”Soffjockey”, som sitter uppflugen på kökssoffan och möter en filmad häst gång på gång. Om man väljer att vara jockeyn, en okänd betraktare eller den fria hästen är upp till besökaren.

Avklädda är en samling fläktar och annan elektrisk utrustning som Peter Endahl ställt bakom ett skrank. Han kallar den högljudda installationen ”Eine Art Peep-Show”, men det är en oskyldig lek med rörelsen och den utbredda barnsliga förtjusningen i maskiner och motorer.

Kanske mer teknik än konst utvinner Charlie Frost ur sin digitala konst, medan Lisa Hammars målning ”Blå räv” försynt behåller sina hemligheter. Ibland vill man se fler verk än ett av konstnären.

Mer läsning

Annons