Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smink och magiska svampar

/

Annons

I spegelbilden ser vi en clowns sorgsna ansikte. En del av sminket har börjat falla av i sjok och hamnat på spegelns ram i gränslandet mellan spegelns värld och den yttre. Mannen som ser sig i spegeln bär ingen clownmask. Man får tänka sig att han fantiserar om clownen, att han trots sorgen inombords inte lyckas bli clownen och locka till skratt.

Konstnären är Per Åleskog, Gävle, maskör och perukmakare vid Uppsala stadsteater.

Det scenografiska går igen i hans konstruerade eller drömda landskap som kan rymma både grå höghus och jättesvampar, och förutom clowner, också kostymherrar och Jesus…

Clownen återkommer i fler målningar och står för en djupare syn på livet än herrarna som inte ser ballongerna som stiger mot skyn – och hans öde är förstås att grubbla över tillvaron och känna dess sorg, saker de andra inte vet så mycket om.

Där finns ”Slutstationen”, ett torn i ett mörkt landskap där telefonledningen tycks sluta. Här finns ingen människa, men hon finns i andra målningar som tyst vittne. Hennes försök att förstå tycks dömda att misslyckas, men hon håller fast vid rätten att betrakta och fundera, även om ett och annat inger visst hopp – som den lilla svampen i målningen ”Vår”, som nyligen tycks tagit sig upp, fylld av varm energi bland de stora, stelare.

I svampmålningarna finns surrealistiska grenverk och svamphattar som uttrycker en glädje över skapandet som kunde leda vidare.

I ”Golgata” har Per Åleskog flyttat Jesus sista vandring till labyrintisk New York-miljö. Jesus bär korset längs gatan (One Way), men ingen tycks se honom. Men de två andra Jesus-målningarna känns enbart känslosamt predikande.

Känslorna blir ett problem när konstnären – som i denna utställning – är alltför angelägen om att betraktaren ska känna som han. Om konstnären i stället låter betraktaren bilda sin egen mening blir bilderna betydligt mer spännande.

Jag kunde önska att Per Åleskog tog ett mer direkt grepp på sorgen, blev vittne i stället för att försöka övertyga om att ”så här är det, eller hur?”. Hur ser den nakna sorgen ut – hur gestaltar man det som finns bakom clownens mask, när allt smink runnit av?

Mer läsning

Annons