Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smygtittandets konst

/
  • ”Undinen”. Gammal skulptur som fått ny placering vid Fjärran Höjder-badet. Hon föreställer ju ett vattenväsen och bänken nedanför har fått vågform. Men frågan är om inte flickan helst hade sluppit visa upp sig.

Kolla in tjejen. Men vill hon bli sedd naken? Hon verkar inte så jättebekväm i sin roll som badbrud. Egentligen inte medveten om att någon iakttar henne. Hon är ensam, hon ska kanske bara rätta till håret framför spegeln.

Annons

Så vad gör det oss till – om inte smygtittare?

I det perspektivet är jag inte så förtjust i Gunnar Nilssons skulptur ”Undinen”.

”Undinen” stod en gång i en damm i Strömbadet. Hon flyttades till det nya Fjärran Höjder-badet 1997. Men hamnade undanskymt.

Nu har skulpturen fått en ny placering, en hedersplats framför simhallsentrén. Invigning i Gävle i går.

En undin är ett mytologiskt vattenväsen, så strängt taget föreställer skulpturen inte en tonårsflicka. Fast det gör den ju helt uppenbart också.

”Undinen” från 1964 tillhör en vanlig typ av äldre kvinnoskulpturer som definierar kvinnokroppen enbart som något skönt att betrakta. Behagen förevisas, hon får sträcka på sig för att synas så väl som möjligt. Ett passivt föremål för andras ögon. ”Sommar” av Nils Sjögren 1955, i Stadsträdgården är ett liknande exempel.

Till skillnad från skulpturer av nakna män är kvinnorna sällan i rörelse (jämför ”Löparen” Gunder Hägg) eller har någon arbetsuppgift. Förutom att passa barn – som i ett annat typiskt exempel från Stadsträdgården, Torsten Fridhs moderskärleksstudie ”Premiär”.

Skulptören Gunnar Nilsson har främst gjort sig känd för skulpturer av unga flickor, säger Wikipedia och får det av någon anledning att låta ganska skrämmande.

I ”Undinen” är det som om konstnären söker det koketta, som om han försökte behäfta den oskuldsfulla flickan med något utmanande och farligt.

Visst är det ett vackert konstverk, ur Gävles rika konstskatt. Men bronsflickans maktlöshet inför betraktaren vittnar om en föråldrad människosyn. Den här skulpturen är intressant främst i sitt historiska sammanhang. Hon borde kanske lämnats i fred.

Lyckligtvis har ”Undinen” också en annan och lite roligare historia att berätta. En historia från konstnärens hemstad Finspång där en replik av samma nakentjej finns som utsmyckning framför ortens simhall.

Finspångs kommun fick skulpturen i gåva på 1980-talet och ville slippa undan så billigt som möjligt med transporten från Gunnar Nilssons ateljé i Frankrike. Kulturnämnden skickade därför i väg en lokal konstvän på charterresa till Paris. Han fraktade hem flickan liggande i bussens bagageutymme, på så sätt klarade sig Finspång dessutom från att betala tullavgiften.

När man tänker efter, inte så respektfullt det heller.n

Mer läsning

Annons