Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Starka landskap

/
  • ”Kvarter”.  Det öppna landskapet invaderas av höghus som framträder dubbelexponerat. Kanske finns husen inte här på denna plats just nu, men de är delar av en civilisation som människan för all framtid ska leva i, och präglar henne allt mer.
  • Johannes Liljenberg. Målare med ett viktigt uppdrag.

Annons

Det handlar om landskap av visioner, drömmar och känslor i Johannes Liljenbergs utställning på Galleri Boken i Hofors. Det står helt klart att vi har att göra med ett måleri med ovanligt stark dragningskraft och den som är det minsta intresserad av bilder bör ta sig till Boken.

Johannes Liljenberg är uppvuxen i Torsåker, men bor numera i Göteborg. Han gick ut Gävle konstskola 2005 och fick då skolans Ecke Hedbergsstipendium. Sedan dess har han haft ett par utställningar i Gävle.

De yttre dragen i Johannes Liljenbergs landskap är enkla. Ibland växer granarna i glesa rader. Mestadels ser vi landskapet i svagt motlut. Luften är ofta i uppror. Moln och vindar kommer farande i vilda sjok, men någon gång klarnar himlen och stillheten brer ut sig.

Det är ett landskap av svart, vitt och grått där det vita tornar upp sig och det svarta både är tunga landskapsformer och tuschstreck som förstärker växtligheten med nerviga spår. Någon gång kan en dunge få en grön ton, nyponen blinka till i rött och markens lägre delar få diskreta blå eller gröna toner. Ofta vetter landskapet mot det abstrakta.

I ”Konstruktion” överväger det svarta. Över den antydda skogskanten ses några former som kan vara en kraftledning. Under ytan tycks en ovanlig kraft samla sig i det svarta, en kraft som tycks kunna lyfta hela tillvaron – som en tro på att människan kan resa sig ur svåra omständigheter med bevarad självständighet.

Kraften i ”Konstruktion” kan ställas mot den nervösa, turbulenta himlen i den lilla målningen ”Oro”. Det är en oro som inte tycks främmande för att pröva himmelshavets hårda vindar.

Konstnären förenar de yttre och de inre landskapens oroshärdar och nyfikenhet. Övergången mellan landskapets olika världar känns lätt och naturlig. Människans plats är i ett landskap och vi kan inte leva i cyberrymdens platslöshet. Världen finns ständigt där för att utforskas…

Det är också svårt att leva planlöst, vi måste för vår egen växt tolka människorna och världen. Det handlar om det inre landskapets mognad, om frågor som anpassning, makt, underkastelse, ödmjukhet, handling. Vi måste ju vara beredda på omständigheterna som i målningen ”Vågen” där en stor våg plötsligt tornar upp sig framför husen.

Eller man måste stå ut med tanken att det landskap som tidigare var öppet och fritt numera, som i ”Kvarter”, invaderas av höghus som framträder dubbelexponerat. Kanske finns husen inte här på denna plats just nu, men de är delar av en civilisation som människan för all framtid ska leva i och präglar henne allt mer.

Johannes Liljenbergs landskap ger också någon gång utrymme för en mer stilla begrundan. I några målningar närmar han sig ett öppet, fridfullt landskap av närmast klassiskt japanskt snitt.

I vår tid har landskapsmåleriet allt mer fått uttrycka inre världars tillstånd. Johannes Liljenberg kan integrera vår tids motstridiga känslor och lägen i sina bilder. De kan rymma oro och balans, onda aningar och förtröstan, förändring och bestående. De tar sats både i varandet och blivandet.

Det tycks mig som om Johannes Liljenberg har ett viktigt uppdrag som han tagit på sig utan åthävor. Nästa anhalt borde vara Konstcentrum eller Länsmuseet, gärna tillsammans med ett par, tre av de andra intressanta konstnärer som kommit fram i våra trakter under senare år.

 

Mer läsning

Annons