Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stéensäkert

/
  • Det väldiga berget. Denis Stéens lekfyllda grafik studerar omgivningen både i makro- och mikroperspektiv.
  • Gävlenyhet. Denis Stéen, för första gången i ett galleri nära oss.

Med sin utställning på Galleri K gör Uppsalagrafikern Denis Stéen debut i Gävle.

Annons

Detta är märkligt, eftersom han arbetat som konstnär i över 50 år, bor i Uppsala och ställt ut långt över 200 gånger i Sverige och utomlands.

Trots att det svartvita dominerar Denis Stéens grafik har den ofta plats för något lekfullt och lustfyllt. Det finns inte heller några begränsningar i perspektivet. Konstnären studerar det väldiga berget (Matterhorn?) lika gärna som detaljernas mikroskopiska detaljer. En del av bilderna kan upplevas som taktila och nära, medan andra verkar onåbara. I ena stunden är man tätt intill världen, i den nästa är världen förvarad i ett evigt nu.

Denis Stéen föredrar snittet, tryck av trä eller linoleum. Det ger honom möjligheter att dra linjer som skapar former och perspektiv, mönster och skuggor och täta, svarta ytor med få ljusgenombrott. Han ger sina verk titlar efter ett system med bokstäver och nummer. Mest kända är kanske hans linoleumsnitt av det slag ”N I” och ”N III” representerar i Galleri K.

De två bilderna är uppbyggda av täta linjer som löper i parallella vågrörelser. Vill man ge dem ett konkret innehåll, kan man tänka sig att se en ögonblicksbild av vågor och vatten, eller landskap ur örnperspektiv med förkastningar och veck. Samtidigt stimuleras seendet. Inför sådana bilder är lätt att bli fascinerad över vad ögat kan se. Det är här lusten och leken kommer in.

Där finns också ett panorama, ett landskap där skogen speglar sig i sjön, som man upptäcker är en annan sjö. Finns den sjön eller kan det finnas en spegling i en sjö vi vanligtvis inte ser?

Ytorna är en mindre lekfull sak. Trots av radiellt ljus sänds ut i ett verk, och en lampa lyser i ett annat, finns de mörka partierna där – det slutna fönstret, schatullet, jalusin. Mörkret är kolsvart eller lätt genombrutet av ljus, och jag ser dem som djup där inget eller bara ytterst lite reflekteras.

Denis Stéen släpper ibland in det figurativa. Där finns cyklister och paraplybärare, men renarna tycks ligga honom särskilt varmt om hjärtat. I ett blad ser vi den strävande renhjorden i hälarna på människan som pekar ut riktningen. Men… i kön vänder en ren och sticker åt motsatt håll. Renar finns även som nästan mönsterskapande flock och som inskrivna i ett varningsmärke med den vita älgkalven i mitten, medan den täta skogen i bakgrunden bildar ett tätt, skyddande mönster.

Niels Hebert

Mer läsning

Annons