Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storstilat avsked på Lars Palm

/
  • DIREKT PÅ VÄGGEN. Galleristernas farväl till Lars Palm går i stor stil, med Sandviken-London-konstnären Martin Wollerstam.
  • Konstnär i arbete. Martin Wollerstam blir den sista konstnär som ställer ut på Galleri Lars Palm.

Annons

Efter en alltför kort tid slår nu Galleri Lars Palm i Sandviken, som vi tidigare har utnämnt till Gästriklands hippaste galleri, igen portarna. Roligt för galleristerna Jonas Westlund och Weronika Bela, som går vidare mot nya äventyr vid Umeå konstskola respektive Konstfack i Stockholm, men tråkigt för oss som blir kvar.

Framför allt är det tråkigt för de unga konstnärerna, vilka har haft ett tillfälligt hem i den ruffiga lokalen. Förhoppningsvis kan Jonas och Weronika locka några andra att ta över verksamheten – vi behöver ett galleri som visar upp den unga konsten i separatutställningar och inte bara i myllrande examensvernissage där hälften passerar förbi, skymda i mängden.

Men än är det inte över, och de tar farväl storstilat med illustratören Martin Wollerstam.

Utställningens titel ter sig nästan löftesrik efter veckor av malande solstrålar: ”Efter solsken kommer regn”. Någon optimism finns emellertid inte i Wollerstams teckningar, som med hans egna ord är ett resultat av ”när verkligheten kommer ikapp”.

Martin Wollerstam är en konstnär från Sandviken, numera boende i London, vars illustrationer bland annat förekommer i Arbetarbladet. Han arbetar konsekvent i en stil som kanske kan beskrivas som ett slags surrealism, med komiskt groteska figurer och en dissonant detaljrikedom. Man får studera hans bilder noga, likt Lego-ritningar, för att inte missa någonting. Sida vid sida är de ibland för detaljrika, och hjärnan riskerar att stänga av, som på utställningen med Chris Ware som nu visas på Konstcentrum.

Till utställningen på Lars Palm har Martin Wollerstam jobbat mycket med text, som komplement till figurerna, och ämnet är den relationscynism som är så populär i moderna serier om förbittrade storstadssinglar. Ressentimentet ligger tungt över hela galleriet. Cynismen är lite lättköpt, men, hey, vem försöker jag lura? Jag älskar cynism, även lättköpt sådan.

I synnerhet när han lyckas göra den mer finurlig än lättköpt, som hos figuren som inte gillar sitt eget barn eftersom det påminner om två personer som han inte tål: sig själv och exfrun.

Bäst är, självklart, den stora väggmålningen som Martin Wollerstam har gjort för galleriet, där figurerna och föremålen är sammanslingrade som en växtlighet av tusch, där luftstrupar och inre organ framträder i en transparens som är genomgående för alla verk: Vi får veta lite mer om människorna än vad vi är bekväma med, såväl själsligt som kroppsligt.

Att måla över väggmålningen blir ett vemodigt slut för galleristerna på Lars Palm.■

Mer läsning

Annons