Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Surrealismen i Hofors

/

Det kan tyckas lätt surrealistiskt att surrealism landar i realismens Hofors.
Men varför skulle den inte trivas i Hofors?

Annons

Utställningen på Galleri BGB med grafik av den förbisedde Bert Johnny Nilsson (1934–2004) är verkligen något att glädja sig åt. Bakgrunden är galleristen Bengt-Göran Bergs intresse för skåningen och surrealisten Nilsson, som i sitt senare konstnärskap kom att i ett slags Aniara-perspektiv kritisera miljöförstöringen. Han var också skulptör och fina prov på hans skulpturkonst finns i hans födelsestad Kristianstad.

Bert Johnny Nilssons konst hamnade inte riktigt rätt i tiden. Han anknöt till 30-talssurrealismen i Max Ernsts anda. Den svenska surrealismen, som via Halmstadgruppen och Endre Nemes samlats i den uppmärksammade, skånska imaginistgruppen, var på nedgång när Bert Johnny Nilsson började som konstnär.

Men vad ska man göra?

Bert Johnny Nilsson ville ägna sig åt den ”fantasibesatta konsten” (Ragnar von Holten), och de litografier som visas på Galleri BGB är både befriande poetiska och djupt spekulerande. Det finns inte, som jag ser det, något ansträngt eller efterklangsartat i dessa bilder, utan de har levt sitt eget liv, även om det skett i otakt med tiden.

Där finns ”Tankens stenar på besök”, människan som störs av analysens och förnuftets stenar som rasslar över golvet och hotar strypa hennes drömmar och sökande efter tillvarons djupare mening. Där finns också ”Mediet”, som kan ses som en gestaltning av poetens bindningar av och förbindelser till osynliga världar.

I ett par bilder ser vi världen – eller snarare drömmarna – som genom en ram. I ”Nattens dröm vandrande genom ögonen” är bordet dukat (med en orm på tallriken), elefanterna är där, mansgestalten med elefantbete till huvud har en kvinnohand… och i en annan bild (utan känd titel) tycks en grupp kvinnor födas och få gestalt genom ett rör som också är en mansarm i kostym och vit manschett.

En del av verken är illustrationer till Ilmar Laabans diktsamling ”Spegelskärvans krig och kärlek” och där får kvinnan gestalta offret, eller människan som offer för förnuftets övervåld. Kadavret läggs över kvinnokroppen, kulan genomborrar fågelns vinge…

Vad ska då sägas om jorden?

I ett 60-talsverk, ”Homo Sapiens”, där människan döljs bakom gasbindor och världens skärva blänker ödsligt, citerar konstnären Rachel Carsons tankar om de mänskliga genernas färd genom generationerna som de verkliga förbindelselänkarna mellan dåtid och framtid – och att det största hotet mot människan är att skada dem.

Samma vida grepp tar Bert Johnny Nilsson i ”Döende himlakropp”, där en skimrande grön pärla framträder under ett klot bemängt med smuts och minnen av människor och deras liv och drömmar.

Mer läsning

Annons