Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Surrealistiska solitärer

/
  • Det ondas symptom. Sune Liljevall, till vardags journalist på Arbetarbladet, arbetar med fotokompositioner.  På Galleri Majoo visar han bland annat ”I vildmarken” och ”Tre vandrare”.

Annons

Svart katt i Toscana kallar Sune Liljevall, Gävle, sin utställning av fotocollage på Galleri Majoo. Det är bilder av en åldrad värld. Ibland stiger vattnet, ibland brinner eldar och ibland råder torka.

Att välja ett tema – den svarta katten finns med i nästan alla bilder – skapar förväntningar om en historia, att katten ska hålla ihop det hela. Men jag upptäcker ingen berättelse, utan fotografierna sönderfaller i solitärer. De är tekniskt välgjorda och noga komponerade, men vad vill Sune Liljevall säga?

Utställningen börjar lovande med ”Kråkfilosoferna”, en bister framställning av andan i Kråkvinkel, en livshållning med många synpunkter på världen, men som aldrig ägnar de egna begränsningarna uppmärksamhet. Sedan följer ”Haveriet”, också den lovande, men därefter följer en lång rad obestämbara, tankspridda bilder, tills man står inför ”Tre vandrare”, en stark skildring av orons vålnader i bränt landskap.

Intill hänger ”Arkitektoniska missgrepp med kråkfåglar”, där människor byggt omöjliga hus på stenar i ett hopplöshetens landskap, kanske som en metafor för mänsklig dårskap och oförmåga. Här finns ett bestämt surrealistiskt grepp man längtar efter i andra bilder.

Vad är roten till det onda i en värld på väg att gå under? Vi ser symptom, men varför går världen i bitar? Kan något göras? Men katten slinker i väg och konstnären undviker de mörkaste hörnen och den största oron. Jag hittar få tecken på sorg eller upprördhet.

Fast det tar sig med utställningens sista bild, ”I vildmarken” . I ett skogslandskap rör sig små människofigurer utan synbar mening, inkastade i världen. Som ett slags skylight finns en ljusöppning i världen, kanske som den omöjliga tanken att förnuft är möjligt, eller att världen inte är ett fängelse. Kompositionen för tankarna till gamla holländare som Bosch och Breugel.

Men katten, vart tog den vägen?

Niels Hebert

Mer läsning

Annons