Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sverige – Finland

/

Är någon i Gävle intresserad av Finland? Hur har den stora finska invandringen till Gävle dokumenterats?

Annons

Vad har det finska betytt för Gävle, och hur kan förbindelserna med Finland utvecklas? Gävle har visst en vänort i Finland – som kanske inte alla vet namnet på…

Är den stora folkomflyttningen från Finland till Sverige en ”success story”, som inte är mycket att orda om? Men i så fall, vad kan den lära oss?

I den stillsamma staden Eskilstuna vårdar man sina finska rötter. Det inkluderar kulturen och konsten. På konstmuseet i Eskilstuna visas utställningen Ei saa peittää – Får ej övertäckas – med 35 samtida konstnärer från Finland och Sverige.

I år är det 200 år sedan Finland blev ryskt storfurstendöme efter att ha varit en del av Sverige. En del kallar 1809 Märkesåret, men utan åthävor kan man konstatera att det finska i Gävle ter sig bortglömt och ointressant för politiker, kulturen och näringslivet.

En gång hade Konstcentrum ambitionen att då och då visa finsk samtidskonst, men sedan dess har visionerna varit mer obestämda. Och var är det finska på Länsmuseet? På teatern, i musiken, på biblioteket och på bio? Eller i det ”finska” Bomhus eller Forsbacka? Vad säger andra och tredje generationens finska invandrare?

Det finns betydande verk av finska konstnärer i Gävle – av Marika Mäkelä i Konserthuset och Nina Roos i Högskolans bibliotek. Men de behöver sällskap, för Finland är det stora invandrarlandet i Gävle. Under 1960- och 70-talen flyttade många människor från Finland till Sverige för att arbeta i industrin och vården. Rekordåret 1970 kom 90 000 finska medborgare. Har storföretagen och facket tänkt på den saken 2009?

Över Eskilstunaån har Kaarina Kaikkonen spänt sitt verk ”We are all in the same boat”, som består av skjortor hon samlat in från män i Eskilstuna. Denna textila bro rymmer en dåligt utredd fråga: varför har somliga i individualismens tid så lätt att bunta ihop individer till invandrare? Inte ens Eskilstunamän är en grupp, utan individer i olika skjortor och av olika ursprung.

Frågan om identitet är en annan. Den sätts inte på utifrån. Att sporten är en arena där finska och svenska identiteter möts påminner Petri Hytönen om med sina akvareller ”Finland–Sverige”, där spelare och puckar åker omkring som i ett ishockeyspel. Det är fint måleri där flytande färger blir spelets rörelser.

Anu Tuominens vardagsföremål (grytlappar travade som pannkakor och så vidare) och Niran Baibulats virkade koppar som får sin form av socker som stärkelse (”Lunchfika, var så god”), spelar på den vardagsverklighet som är en annan stark finsk gren.

Utställningens reflekterande namn – Ei saa peittää – Får ej övertäckas – kan man annars läsa på elradiatorer och är kanske den finska du kan. Det är ett träffande namn, eftersom många verk ställer filosofiska frågor som inte bör gömmas undan.

Det är förstås inte tänkt att konstnärerna ska säga något om just finskt-svenskt, men till det man kan uppskatta i finsk konst hör måleriet och där är det lätt att bli andlös inför Anna Retulainens lätta stillebenvariationer ”Touching Caravaggio”. Sällan ser man ett sådant måleriskt gehör.

Betydligt tuffare tag är det i Jyrki Riekkis ”Meet the great big succesfull men of the nord”, en expressiv uppgörelse med en man som tycks begravd i is och med obrukbar manlighet och genomfruset huvud.

Ovan jord angriper Emil Holmers soldatliknande trupper i ”Killer Parade”, ett graffitiinspirerat måleri som tar konstarten till en skarp samhällsanalys: graffitin som frihetsrörelse undan reaktionens skräck för svaghet, oordning och andra synsätt än de egna.

Heli Ryhänen skulpterar i ”The Wait” drömmar om allas – nyföddas, funktionshindrades, äldres – längtan efter avskildhet, trygghet i sin värld. Hennes gestalter hänger i stora, droppformade kokonger av tyg från taket som vemodiga klanger.

Storslagenhet vilar också över Markus Coppers ”Archangel of Seven Seas”, ett slags maskin som frambringar bastoner som får omgivningen att vibrera. Tonerna kommer från orgelpiporna i Kotkas gamla kyrka, som är monterade i maskinens inre. Kotka är en viktig hamnstad och man kan ana att oro, längtan och böner följt dessa bastoner långt innan Copper byggde sin maskin.

Joakim Allgulander har byggt en maskin man kan se som ironisk, en katapult som imponerar genom sin konstruktion och finish, men titeln ”Tro, hopp och kärlek” antyder att verkligheten ibland kan sätta människors längtan på prov; allt det goda vi vill blir kanske inte så mycket, trots avsikterna att nå himlen.

Sanna Kannisto använder också avancerad teknik och har med sin ”fältstudio” fotograferat kolibrier i flykten som hon lockat in i detta rum. Man kan tänka på fågelbröderna von Wright som målade fåglar, lika klara mot en lika vit bakgrund. I Santeri Tuoris videoverk ”Karlotta” framträder en flicka mot bakgrund av sig själv, som de överlagringar människan består av.

Mikael Ericsson gestaltar med sin jättelika videoinstallation ”Dark Honeymoon” en civilisation där allt faller sönder: städer, saker och börsen i New York.

Det är ett imponerande verk som räcker långt utöver videokonstens invanda fåror, ett totalkonstverk av smärta och sorg.

 

Mer läsning

Annons