Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Täckelset faller: en ny Kock!

/

Annons

Bakom brädväggarna i en röd kåk i Färila i Norrhälsingland döljer sig en pärla till konsthall med fint ljus och rymd under taket. Här finns nu också nya målningar av Pär Kock. Bildvärlden känns igen, men nog liknar det nytändning för Gävlekonstnären Kock. Energiflödet i målningarna känns starkare, anslaget lättare och färgernas lyster klarare.

Till det överraskande hör också en nordafrikanskt inspirerad mönstervärld med sirliga spetsar, intrikata smycken och rundade former. Kanske är det en ny tråd i Pär Kocks måleri. I en målning som ”Fiolform” blommar ornamenten och i den anslående ”Vackra Damens Hand” integreras denna mönstervärld i berättelsen.

Damen är klädd i siden och sammet och man tänker på ett förflutet, kanske sent 1800-tal. Hennes profil är inskriven i en cirkel, som mitt i den mörka väggen visar en bit himmel. I sin hand håller hon en nutida pistol, som hon just avfyrar. I stället för kula och rök, syns vackra spetsmönster på väg mot ett mål utanför bilden.

Hon vet vad hon gör och vill och hanterar pistol och situation lugnt. Man kan räkna med att hon träffar någons hjärta (det vackra skottet avlossas i hjärthöjd). I målningen har konstnären infogat broderade cirklar och man anar i cirklarna en pärla, en kula av guld och ett siktande öga. Kanske är det en tragisk bild av kärleken som dödligt vapen, kanske är en annan tolkning möjlig: hon sänder förälskelsens drabbande kula i någons hjärta.

Pär Kock visar också ett självporträtt, där han som en stadsmänniska sitter med en tröja av hus vid arbetsbordet. Han har en penna i varje hand som gemensamt formar ett oändlighetstecken. På bordet sitter en blåmes som en påminnelse om den öppna himlen. Kring konstnären grupperar sig hans egna målningar, men också inspirationskällor – från Jesus och renässansen till Chirico och Francis Bacon. Peterskyrkan skymtar också. Porträttet föreställer den skapande människan, som i det här fallet råkar vara konstnären, och den alldeles egna värld alla omges av.

Vad kräver vi av ett porträtt? Pär Kock har humorn att göra ”Porträtt” av en man under ett skynke. Vi ser bara skorna och en del av byxbenet. Mannen är inskriven i en cirkel på golvet och en på väggen, som vore han en representation av det gudomliga. Målningen har väl inte då mycket med debatten om Mohammedkarikatyrerna att göra, men mer med svårigheten att porträttera människor, såväl som gudar.

I nästa målning håller två händer upp ett vitt skynke som dominerar bilden. Händerna kunde släppa skynket. Inga ledtrådar finns om vad som kan finnas därbakom. Ting om vilka vi inte kan tala, bör vi tiga om, ansåg Wittgenstein. Men känna dem, kan vi trots allt. Bör man inte tala om dem för att en dag kanske få se vad som är därbakom? är kanske Kocks fråga.

I målningen ”Hmm” leker Pär Kock med nutida groteskerier och med graffitin och kanske också med den tillbakadragnes okunskap om världens grälla färger och figurer. Samme man som i ”Porträtt” sitter med en duk över huvudet vid en överdekorerad vägg av absurda gestalter som tycks vara beredda till anfall i samma ögonblick täckelset faller.

Det tycks som om Pär Kocks studier av tillvarons enkla detaljer har fördjupats. Glaset, kruset, tekoppen och äppelhalvan med morakniven målar han minutiöst, för att inte säga kärleksfullt. Han förstärker betraktarens närvaro i världen genom att förse dessa föremål med ett blänk, en fläck, en spegling.

Kanske handlar detaljmålningarna också om ett motsatt perspektiv – den skapande kraft som ger föremålen form och funktion för människans behov. I förlängningen anar vi konstnären som gud, eller snarare livets skapande princip som konstnärlig verksamhet, en princip som är synlig i allt, om vi tittar noga.

 

 

Mer läsning

Annons