Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tre sol-kungar

/

En del målare blir bara bättre med åren. Kritik och publik betyder mindre och erfarenheten som osentimentalt skiljer oviktigt från viktigt betyder mer.

Annons

På Moderna Museet i Stockholm visas nu måleri av Turner, Monet och Twombly som de tre gjorde på äldre dagar. De tillhör de senaste 150 årens mest inflytelserika målare. Det är väldigt bra, alltsammans.

Claude Monet (1840–1926) uppskattade JMW Turner (1775–1851) och Cy Twombly (1928–2011) gillade de båda andra, särskilt Turner. Monet kände sig utmanad av Turners sol och av hans Venedig, liksom Twombly av antika myter Turner målat.

Turner reste längs Englands kuster och skissade. Han skildrade London genom Themsens skimrande stråk genom stenstaden. När natten nöjde han sig med fyrar, eldar, nödraketer. Hans måleri hör till romantiken. Känslan vägde mer än tanken.

Turners landskap är ljuset. I verk efter verk färgar solen moln och himmel, sjöar och hav. Solen reflekteras i diset, borrar tunnlar, bryter upp glipor i molnbergen. Många av hans senare verk, som uppskattas i dag förblev oavslutade för honom – och än mer för hans samtid, som såg hans lysande abstraktioner som en gammal excentrikers verk. Det påstås att Turners sista ord var ”Solen är gud”. Man kan också säga att hans bilder var både yttre och inre där människan möter oändligheten.

Romantiken såg gärna tillbaka mot antikens myter, men senare skulle även Monet följa Turner i spåren till Venedig och Twombly bosätta sig i Italien, närmare de antika myterna än i hemlandet USA.

Titeln på Claude Monets ”Impression” (1872), blev först skällsord, men snart namnet på en konstriktning. Han var inte som Turner ute efter solen, utan efter att förstå och gestalta ögats reaktion i den synbara verkligheten.

Liksom andra impressionister fångades Monet av ljusets natur, att det sprider hela färgspektrat över ytor och in i skuggor som inte var svarta, utan fläckade av blått. Det är som om ljusets och färgernas härjningar i Monets öga gjorde honom rastlös, som bara kunde dämpas med mer måleri.

Monets sena måleri blev allt mer koncentrerat. Näckrosorna tycks sväva i dammen som inte längre har kanter, utan bara är yta. Förmiddagen på Seine tätnar till ett blått och lila som en syntes av väntan och vemod, medan Den japanska bron exploderar i färg och ljus genom bestämda, korta penseldrag i rött och gult, en bro som löses upp och går upp i ett annat landskap, ett mer passionerat seende.. Ju äldre Monet blev, desto mer tycktes hans måleri komma allt närmare gåtans lösning, försöka förstå vad som fanns under allt han såg.

När Cy Twombly som ung reste i Europa insåg han att antikens myter, som han fascinerades av, föll i glömska. Så när han målade ”Orpheus” blev det en gråvit målning med ett tydligt O, men i övrigt med svaga och spridda bokstäver som ändå kan utläsas: Orpheus. Han som med sin lyra kunde beveka dödsrikets härskare att låta hans älskade Eurydike återvända till de levande, men förlorade henne igen när han under färden från dödsriket mot gudarnas vilja försökte se henne.

En del har sagts om Twomblys sätt att skriva några ord eller citat i sina målningar, som en klottrig kommentar. Å ena sidan kan bokstaven O ses som en sorg över att Orpheus är okänd för många, å den andra kan det vara ett försök att fånga något i berättelsen – kanske finns i den gråvita målningen det öde land Orpheus såg när han förlorade Eurydike för gott.

Men kärleken kan också vara som de röda, fallande pionliknande, hjärtan eller nävar mot solgul yta, en över fem meter lång meter bred målning utan titel. Kärleken kan som i ”Storm of love” skapa en mötesplats med en sällsam, oupptäckt utsikt i mötet mellan två människor framställd som en befruktning.

Det finns ofta en flytande rörelse i Cy Twomblys målningar – som en resa, ett stilla skred eller dyningar. Det är en fint exakt fångad hastighet, som när en hand stryker över någons panna, ömt. Men Hellespontens jäsande hav slukade Leandro, som om natten brukade simma över sundet till sin älskade Hero. I en storm släcktes hans fackla och han drunknade. I Twomblys målning anas Leandro och facklan som en borttonande röd förtätning.

Turner målade genomborrad av solen, Monet dränkt av färgerna i ljus och skugga och Twombly i sökandet efter inre utsiktspunkter. Men någon annan mening än att söka hade inte deras arbete, lika litet som för varje människa som inte nöjer sig med det närmste.

Niels Hebert

Mer läsning

Annons