Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Två tidlöst öppna sinnen

/

Göteborgskoloristerna! Finns det något mer positivt begrepp i konsten? Det skulle i så fall vara Skagenmålarna.

Annons

Länsmuseet i Gävle satsar nu stort på två göteborgare, Ivan Ivarson och Karin Parrow, båda födda 1900. Det är en genomarbetad utställning som anknyter till museets historiska intresse för västsvenskt måleri, ambitiös i sin kronologiska och parallella presentation av två konstnärskap med tidlöst öppna sinnen.

Göteborgskoloristerna formades på Valand under Tor Bjurströms ledning.

Han hade varit elev hos Matisse, liksom Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Det var 1920-tal och med Matisse kom den sista stora pusten från Paris till svenskt konstliv, med viss fördröjning.

Inte bara färgerna kom från Paris utan också konstens demokratisering. Den hade börjat med impressionisterna ett par generationer tidigare och på Länsmuseet kan man se hur Ivan Ivarson och Karin Parrow sökte individerna. Människorna får berätta om sig själva som ”Kvinna i blå klänning” eller ”Pojken på trappan” av Ivarson eller dottern Julia och den allvarligt blickande ”Pojke” av Parrow.

 

Göteborgskoloristernas ram i övrigt är landskapet med sina runda klippor och insprängda fält och ängar, grusvägarna, stränderna vid ett brusande hav. Och överallt solljuset. Men Ivarson och Parrow bjuder inte på stilla pastoraler, utan mer en rustik verklighetsförälskelse, som i särskilt i Ivan Ivarsons fall ibland tycks gå över i dyrkan. Där bidrar hans höga, starka färger som få andra svenska konstnärer vågat. Känt är det yttrande som tillskrivs honom: ”Jag älskar färg, jag skulle kunna äta färg”.

I utställningen kan man följa de båda konstnärernas liv. Bådas utgångspunkt på Valand var ett rätt murrigt måleri, som plötsligt men parallellt, lyste upp med full styrka i början av 1930-talet. Man kan förstås ge sig in på att jämföra de två konstnärernas verk, där de hänger sida vid sida. Exempelvis kan man i två blomsterstilleben från det tidiga 30-talet, som hänger intill varandra, notera att Karin Parrows blommor känns mer sökande i tillvaron än Ivan Ivarssons frontala kamp med skönheten.

 

Ivan Ivarsons måleri är fixerat till 1930-talet, eftersom han dog redan 1939, ännu inte 40 år fyllda. Han sista år var oroliga. Hans äktenskap slutade i en smärtsam skilsmässa och målningarna berättar dels minnen från en lycklig tid som i ”Mor och barn vid havet”, dels om en mörkare värld av mystik och undergång. En av hans sista målningar ”Vid Cognac” är kanske hans finaste och mest nyanserade landskap och den målning som sägs vara hans sista, ”Dödsbåten”, där en man på stranden spanar mot ett fartyg som håller på att gå under i stormen under en flammande ovädershimmel är som smärtan själv.

I utställningen finns exempel på Karin Parrows fina porträttkonst. Dottern Julia ser på oss med den blick barn ibland kan ha: utforskande och sanningskrävande, och ett måleri som kan jämföras med Vera Nilssons porträtt av sin dotter Ginga. Där finns ”Kvinna i allén”, ett senare verk och två självporträtt målade med bortåt 40 års mellanrum. Stilen skiljer porträtten åt, men inte det uppriktiga allvaret.

Av Karin Parrows landskapsmåleri finns ett par målningar av människor vid havet, som hon målade i dialog med Ragnar Sandberg. Där finns också ”Långedrag”, ett slags urtypisk Göteborgskolorism.

 

Karin Parrow levde till 1984. Under 1940-talet utvecklades hennes måleri på ett sätt som för tankarna till Sigrid Hjertén. Färgerna ljusnar, men förlorar inte sin kraft. I ett sent verk med hamnmotiv flammar det röda upp.

Länsmuseet lyfter fram och presenterar två viktiga, men kanske något förbisedda konstnärskap, i varje fall Karin Parrows. Utställningen känns gedigen både i presentationen och i dokumentationen. Under senare år har Göteborgskolorister som Ragnar Sandberg, Åke Göransson och Inge Schiöler ägnats stora utställningar. Även ur den synpunkten är Länsmuseets insats angelägen.

Mer läsning

Annons