Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uppdaterade ikoner

/

För första gången i Sverige visas Frida Kahlo och Diego Rivera tillsammans. Gävlekonstnären Annika Erixån har sett utställningen för kultursidans räkning. Hon rapporterar hur en ny och komplex bild av Frida Kahlo träder fram, långt från den gängse bilden av ett offer i skuggan av mannen.

Annons

Frida Kahlo (1907–1954) är i dag, snart sextio år efter sin död, en av världens mest uppmärksammade konstnärer. Mest känd för sina självutlämnande självporträtt.

Tidigare har eftervärlden fokuserat på de traumatiska händelserna i Frida Kahlos liv med sjukdom, olyckor och konflikter. Hon har i det närmaste helgonförklarats för sitt stoiska skapande trots livskriser.

I den aktuella utställningen på Göteborgs konstmuseum framträder en mer komplex bild av en privilegierad ung kvinna med okuvlig vilja och hett temperament. Pappans förtrogna och favorit, som tränade atletiska sporter och med högsta betyg kvalade in på elitskolan för att bli läkare. Som med humor och slagfärdighet tidigt tog spjärn mot vuxenvärldens moral – särskilt sin mors. Som i stället för att fullfölja studierna engagerade sig i den mexikanska revolutionen.

En annan föreställning har varit att Frida Kahlo helt stod i skuggan av sin man, den i sin tid megaberömde konstnären och folkhjälten Diego Rivera (1886–1957). I beskrivningar av ett kaotiskt livslångt förhållande har Frida Kahlo framställts som ett offer. Historierna om hans kvinnoaffärer och hennes upprepade missfall har bidragit till stigmatiseringen.

När Frida och Diegos verk nu för första gången i Sverige ställs ut tillsammans berättas en annan historia, den om två konstnärskap i ömsesidigt intellektuellt utbyte. Där båda målar in varandra i sina bilder och kämpar sida vid sida för ett jämlikt samhälle. I ett perspektiv där även Frida är bärare av en självständig och gränsöverskridande identitet.

Det framkommer att Frida Kahlo vid flera tillfällen genomfört illegal abort och att barnlösheten delvis var självvald. Att även om Riveras otrohet var allmänt ökänd så levde även Kahlo ett frigjort liv som öppet bisexuell.

Båda umgicks intensivt i dåtidens innekretsar med Trotskij, André Breton, Marcel Duchamps, Nickolas Muray, Josephine Baker, Georgia O’ Keefe, Picasso, Kandinsky och Miró.

I verket ”Självporträtt med apor” (olja på duk, 1943) porträtterar Frida Kahlo sig med sina husdjur. Hon använde ofta äldre mexikansk symbolik, där apan förknippas med konstnärliga och profetiska gåvor.

I verket ”Självporträtt som Tehuana eller Diego i mina tankar” (olja på masonit, 1943) skildrar Frida Kahlo sig själv som en kvinna från Tehuantepec, ett matriarkat med kvinnomakt.

”Bruden som blir skrämd när hon ser livet öppna sig”, (olja på duk, 1943) är en frustande hyllning till kvinnlig sexualitet och en humoristisk hyllning till kollegan Marcel Duchamps.

Ibland sorterades Frida Kahlo in i facket surrealist, men hon värjde sig mot alla etiketter och kallade surrealisterna för ”dekadenta borgerliga skithögar”, hon skrev:

”De säger att jag målar surrealistiskt men jag målar min egen verklighet!”

Frida Kahlo ville omvandla sina personliga erfarenheter till konst. Alltid på tvärs emot konventionen. Hon utmanade samtiden med färgsprakande, rättframma porträtt av sina inre och yttre relationer. Hon blandade myt och verklighet, ändrade sin hudfärg, klädstil, födelsedatum, historia och diktade ny identitet till sig i en revolutionär tid då allt var möjligt.

”Hennes konst är ett silkesnöre runt en bomb!” (André Breton).

Trots att Kahlos arvingar slår mynt av hennes berömmelse i allt från joggingskor till tequila, strömmar fortfarande en poetisk och våldsam livskraft ur hennes bilder.

Medan Diego Riveras konst har stannat som tidsdokument, uppdateras Frida Kahlos konstnärliga liv och gärning ständigt på nytt.

Annika Erixån

Mer läsning

Annons