Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vackert naivt av den andlige systembyggaren Martinus

/

Den danske författaren och konstnären Martinus såg evigheten som parallell med den synbara verkligheten, och försökte visa sina idéer via symboliska bilder. Niels Hebert ser dem i Sandvikens konsthalls nya utställning.

Annons

Martinus föddes som Martinus Thomsen (1890-1981) och växte upp på den danska landsbygden. Hans liv har fått mytiska dimensioner: pojken som kom från ett fattigt hem, gick knappt i skolan, men som tidigt frågade Jesus om rätt och fel. I 30–årsåldern fick han en uppenbarelse av en lysande gestalt som gick rakt in i honom.

Martinus började skriva och illustrera sina idéer i symboliska bilder. Enkelt kan man säga att han försökte närma sig de eviga frågorna med det han kallade vetenskapliga metoder. Hans bilder är ett slags ritningar av hans undersökningar av vägen till vår nästa och till Gud som livets högsta vetenskap.

Det finns en vacker naivitet i hans bilder, den självlärdes mödor för att bemästra allt. Han var en systembyggande konstruktör som delade modernismens framtidstro. Från att som i bilden Genom invigningens mörker ha befunnit sig i den dräpande principens konsekvenser – illustrerat med ett skelett – så kan människan, genom att upphöra med krig och våld, ta sig till ljuset och undkomma jordiska katastrofer som det antydda vulkanutbrottet i bildens nederkant. Det onda bekämpas dock inte med våld. Det onda finns i människans inre och måste bekämpas där.

Martinus bildanalyser omfattar så skilda områden som nationalismen och den mänskliga fortplantningen. Bilden Det ofullkomliga människoriket är en tät, nästan klaustrofobisk bild som visar jordklotet översållat med mindre klot (nationer) som plundrar naturen och där regeringar i form av pilar strävar efter ekonomisk och militär makt.

Det svåra i att gestalta kärleken i bild blir tydligt när Martinus försöker fånga fortplantningen. Kvinnan och mannen skildras som två klot. Flammorna mellan dem skapar förbindelser med en individ på ett högre andligt plan, det barn som ska bli deras. Att kärleken liknar ett laboratorium tror jag förklaras av att Martinus ansåg att kärleken djupast handlar om ett samspel mellan alla levande varelsers feminina och maskulina poler.

Martinus låg nära sin tids teosofiska tänkare och konstnärer. En av dem var Hilma af Klint (1862–1944) som mötte De höga mästarna 1906. De uppmanade henne att måla hur världen kunde läkas och nya medvetandetillstånd uppnås. I hennes väldiga målningar av människans åldrar trängs runda former, öar av blad och blomstersymboler, frön och frukter, snäckor, expansiva spiraler och ord på ett okänt språk i sirlig skrift – allt svävande över rosa, orange, blå och lila färghav. Hennes produktion har ett annat djup än Martinus, kanske för att måleriet var hennes enda uttrycksmedel.

Röntgen, radiovågor, ultraviolett ljus, atomer och Einsteins relativitetsteori gjorde teosofiska konstnärer exalterade: de var ju på rätt spår, att med vetenskapliga metoder närma sig det okända. Hilma af Klint målade snäckor som symbol för evolutionens vidare färd mot ljuset, medan Martinus såg och målade den perfekt balanserade och opåverkade kosmiska Evighetskroppen, människans existens sedan jordelivets plågor upphört.

Mer läsning

Annons