Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad är det som händer?

/

Kiasma – museet för samtidskonst i Helsingfors – firar tioårsjubileum med en intressant utställning om staden sedd genom konsten. Det är inte konstigt att Kiasma valt just detta ämne för att fira sina tio år, för det offentliga rummet diskuteras mer i Finland än i Sverige.

Annons

Utställningen kallas på svenska ”Smidig gata – Ensamma, tillsammans”. Smidig kan tolkas som flytande, rörlig. Gatan är mångfald och mångtydighet, både scen och ständigt öppen mötesplats. Gatan uppenbarar också konflikter och ensamhet.

Utställningens starkaste verk är engelsmannen Mike Stubbs ”Cultural Quarter”. Han har filmat en engelsk förortsgata i hemlighet där ett 20-tal barn och ungdomar slår sönder en bil, medan de vuxna som står i närheten inte bryr sig.

Barnen och ungdomarna agerar inte gemensamt, utan en efter en går fram, sparkar på stänkskärmen, sliter i dörren, hoppar på taket eller kör ett tillhygge genom en ruta. Vandalerna tycks likgiltiga både för den möjliga tillfredsställelsen att slå sönder en bil, och för det slags gemenskap som kan finnas i spontan samverkan.

När de slår sönder bilen, slår de kanske också sönder de sista resterna av drömmarna om anknytning till samhället. Människorna i Stubbs film har sagt upp sin del av kontraktet. Filmen gestaltar det moderna projektets tragik och de sociala och demokratiska problem världens storstäder står inför. Den sprider glödhett politiskt stoff. Hur ska likgiltigheten angripas vid roten?

Detta sammanbrott skildras också av Vesa-Pekka Rannikko, som bland annat skulpterat en söndersparkad dörr med tomma ölkartonger i gips intill.

Kiasmas vackraste verk är danskt. Det är Jesper Justs ”No Man is an Island”, en film om en medelålders man som dansar uttrycksfullt till en romantisk vals på ett torg i Köpenhamn medan en ung man betraktar den dansande. Han är förtvivlad och gråter. Kanske är han sonen som aldrig sett sin far, eller aldrig ska få se honom mer. Den dansande tycks långt borta i en annan tillvaro. Men den unge ska minnas den andre som dansande, lycklig.

Gatans ensamhet ställs på sin spets i den enda svenska deltagaren Ann-Sofie Sidéns verk ”In Passing”, som hon gjorde i Berlin 2007. Det består av sex filmer projicerade på sex olika dukar, och har mig veterligen inte visats i Sverige. I centrum finns en lucka, som i Berlin kallas ”Baby Klappe”, och som finns i fasaden på stadens sjukhus för att ta emot nyfödda som modern inte kan eller vill ta hand om.

Genom två bevakningskameror kan vi följa sjukhusets rutiner. Mitt emot ser vi en kvinna som bär ett litet barn genom staden. Hon lämnar det. Larmet går, babyn tas om hand och kvinnan och fortsätter genom gator av ensamhet, prostitution och fattigdom. Det journalistiska sättet att berätta känns igen från Ann-Sofie Sidéns tidigare verk, liksom övervakningskamerans kalla blick och människans sårbarhet i ett hårt, socialt landskap där mänsklig omsorg inte gäller alla.

Den finske konstnären Otto Karvonen, som nyligen medverkade på Konstcentrum i Gävle, visar sin nya film ”Dimma”. Vi ser staden i tjock dimma, men också hur den ter sig om man står mitt i denna tysta luftmassa som rör sig nedför trappor och kring fasader som en oroande ande och en abstrakt metafor för ensamhet och isolering.

Oväsendet är desto högre i Pilar Albarracíns film om en elegant klädd kvinna i solglasögon som skyndar genom Madrid, förföljd av en blåsorkester som bryskt och utmanande attackerar henne både med sina instrument och med en enerverande, skrällig version av slagdängan ”Viva España”. Det blir en bister skildring av manligt maktanspråk över stadens kvinnor, men också en uppkastning mot slagdängans elände.

Bilder av de maktlösa har den ukrainske konstnären Boris Mihailov fångat i Japan – de gamla, fattiga och udda människor som inte får plats i den kommersiella staden, utan försöker upprätta alternativa sammanhang, även om det är på en sexklubb.

Miklos Gáal från Finland har dragit bilsamhällets yttersta konsekvens och skapat en tapet av en flervägskorsning full av bilar. Det är inte blommor vi har utanför fönstret.

Matthew Buckingham, USA, realiserar Edgar Allen Poes novell ”The Man of the Crowd” från 1840 genom att skugga en man som går runt på gator och torg. Med sin 16 mm:s kamera fångar han i svartvitt det alldagligt händelselösa som vi har en tendens att fästa som gåtfullt vid stadens ström av anonyma människor.

Godmodig humor präglar den turkiske konstnären Ahmet Öğüts foton på temat ”gemensamma problem med påhittiga lösningar”. Man kan dela en halsduk, bygga ett livsfarligt torn av två stegar för att nå upp till lampan eller sätta små bord på fötterna för att slippa rännstenens blötsnö… n

 

Smidig gata – Ensamma, tillsammans

 

 

Notkea katu – Yksin, yhdessä

 

 

Kiasma, museet för samtidskonst, Helsingfors

 

 

Pågår till och med 21/9

 

Mer läsning

Annons