Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Våra hjärnor rymmer hela galaxer

/
  • Redan omdebatterad. Konstnären dokumenterar sin skulptur  där en nebulosa bolmar upp ur den lilla bronskroppen. Till verket hör också sittstenar inspirerade av ökenväxten ”blommande stenar”, som har fått expandera till skillnad från den krympta nebulosan.
  • RYMDSKALLE. Del av Katarina Jönsson Norlings nya offentliga konstverk.

Annons

Redan innan Polhemsskolans nya offentliga konstverk ”UrNebulosan och de blommande stenarna” hade hunnit invigas, hade stadens insändarskribenter höjt adrenalinnivån.

Men det är inte en mörk tumör, eller groteskt uppsvälld hjärna, som väller ut från den lilla badrocksklädda bronskroppen. Det är en nebulosa.

På avstånd har nebulosan en olycklig färg, framför allt framgår det inte att det är en nebulosa, och de som ser tumörer är förlåtna. När man zoomar sig in mot verket skimrar dock nebulosan i lila, inte lika magnifik som bilder från yttre rymden, men mer mirakellik än den skithög som någon såg i den. Jag älskar idén om hur nebulosan liksom bolmar upp från huvudet, för det är så våra hjärnor ter sig inifrån – de rymmer hela galaxer – och inte den patetiska cellklump som den är. Problemet är att en nebulosa är svår att konstnärligt gestalta.

Om man dessutom känner till Katarina Jönsson Norling, konstnären bakom verket, och hur hon i sin tidigare konst har arbetat just med den lilla figuren i badrock, med en turban av handdukar, blir steget till nebulosa en fantastisk vidareutveckling av idén. Den lilla familjära världen, som så ofta i Katarina Jönsson Norlings konst, möter här inte bara den stora världen, utan hela universum. Jag tänker på trösten i universums enorma ogreppbarhet, hur löjliga våra liv och bekymmer ter sig intill stjärnor och svarta hål.

Till verket hör också sittstenar inspirerade av ökenväxten ”blommande stenar”, som har fått expandera till skillnad från den krympta nebulosan. De är vackra, mintigt grönskimrande. Inspirationen kommer från Polhemsskolans växtrum, som nu ska bort, och de blommande stenarna i len betong är en hyllning till det rummet.

Offentlig konst blinkar gärna åt platsen där den huserar, men en hyllning till skolans växtrum framstår som överflödig. (Om någon sitter hemma och gråter över växtrummets frånfälle ber jag om ursäkt.)

Sätt er på en av stenarna, ni som förfäras över Gävles offentliga konst, och jag tror att tumören eller skithögen kan förvandlas till en rymd även för er, med lite fantasi. Men ta med ett sittunderlag. Min rumpa fryser fortfarande.

Mer läsning

Annons