Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världens buller

/

Annons

Det kunde blivit trångt och spretigt, men Teckning 2012 på Sandvikens konsthall har blivit en avspänd och generös utställning – trots att 50 konstnärer deltar med sammanlagt över 100 verk. Alla får komma till tals.

Teckning är en snabb konstnärlig kommunikationsform och en utställning med 50 tecknare blir en mental karta över vad många tänker på just nu. Jag ser att många funderar över sina medmänniskor och sin stad. Djuren och naturen spelar en undanskymd roll, liksom främmande länder och världar. Vi har att göra med en rätt realistisk omvärld, inte så poetisk. Det blir lite bullrigt.

Alla länsbor har kunnat söka till utställningen, men de flesta deltagare kommer från Gävle och Sandviken. Många yngre förmågor och många mindre kända namn finns med. Av de 50 konstnärerna är två tredjedelar kvinnor. Jury har varit konstnären Jini Hedblom, Ljusdal, och Gefle Dagblads förra kulturredaktör Björn Widegren.

Kristina Mariush från Sandviken är 2012 års stipendiat, ett utmärkt val, och en mycket ung stipendiat, som går första gymnasieårets Bild och Form på Vasaskolan i Gävle. Se bara på hennes ”Not us we swear”, där tre tjejer vid en fjärde som ligger slagen utstrålar kyla, rädsla och obekvämlighet, unga attityder som konstnären fångat mycket träffsäkert.

Bland andra psykologiska dramer fångar Ann-Caroline Breig två förlorade själar som i åratal simmat i en guldfiskskål, och Terrie Warren oseendets natur hos det unga, nöjda paret i ”Vi har det bra här”. De ser inte den oroande raden av kråkor, som promenerar genom rummet och åsnan som tittat in.

Per Ljusberg skildrar en familj med känslomässigt djup, Birgitta Ederyd berättar med fina linjer om en människas tvekan, hopp och läkning, medan Åsa Ericsons grubbel över tanke och handling kan leda till gapskratt. Cina Autio svarar för ett ytterperspektiv, eller snarare rörelser, som att sitta, stå och gå. De kan ju också tala. Kanske är det en mörk själs skugga som Seyda skildrar med sin tändsticka. Dess skuggbild på väggen är redan bränd.

Bland de yngre tycks den legendariska Basquiat i New York vara en förebild. Fredrik Sjögren använder färg på wellpapp i sin mycket medryckande ”Ba, Pa, Pa, Dobi-do”, medan Jacob Tromark, skildrar ”Nattliv” i starkt rött.

Fredrik Larsson har möjligen lämnat Sandviken. Hans ”Järnstaden” består av just detta ord, ett höghus och en resväska, medan Eva Westman Linné i den ”Nya staden” anknyter till det barnsliga (men inte alltid oskyldiga) nöjet att skapa städer och stadsdelar.

Att en teckning kan vara tredimensionell visar Mats Pettersson med elegant formade ståltrådsfigurer och gruppen [krig] från Sandviken, som hängt bilder på en garnvinda.

Men det finns också rymd och poesi i Sandviken. Och utan sådana inslag hade utställningen blivit väl dagsfärskt platt.

Jag tänker exempelvis på Leif Anderssons tre fina studier av månen i olika faser. Han har också gjort en fin mindre teckning av en sovande stenblocksliknande måne på en strand. Där finns också Olof Bandhs vackra galax och Nils Törnqvists mycket precisa abstrakta kompositioner i svartvitt, som öppnar stora djup.

Riitta Tjörneryd vänder på ett mycket subtilt vis ett landskap mot en inre värld i sina teckningar på temat ”Envoi” (dedikation) och Christina Kluges textilteckning ”Stund av lättnad”, är med sina fjädrar av guld en skimrande skatt i ett mörkt universum.

Mer läsning

Annons