Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vårsalongen – en Finlandsfärja

/

Annons

Sällan har så många konstnärer från våra trakter antagits till Liljevalchs Vårsalong som i år. Att det händer i år är på sitt sätt lite trist, eftersom det urval juryn gjort är rätt blekt. Därför är det uppfriskande att se Tord Larssons skrotskulptur av en ilsken tjur (”Se rött”). Kommen från Storvik står den mitt i en av Liljevalchs stora salar, en utsatt placering som röjer en sårbarhet i vreden, men platsen försvarar han. Tord Larsson är suverän med skrot.

Ett djur som står för motsatsen är Roland Perssons hund i silikon som ängsligt försöker gömma sig under det som finns till hands, en plastsäck och en trasig kartong. Konstnären har ett förflutet i Gävle och har ställt ut på Konstcentrum.

Marc Rayner (med australisk bakgrund) från Örbyhus bidrar med två verk, nyexpressiva målningar som smakar New York och 1980-talet, då Jean-Michel Basquiat var mästaren och graffitin och Jimi Hendrix viktiga referensramar. Rayners intressanta måleri uppfattar jag som en energisk uppgörelse med vår tids förkärlek för det ytliga, för det som ser bra ut.

Kanske har Gustave Lund tänkt på inre tomhet och leda med sitt egenartade verk ”Mitt inre liv” där huvudet i silikon (skulpterat av Per Åleskog från Gävle) får dras med en mindre och nollställd kopia av sig själv.

En bearbetning av människans mer storskaliga problem gör före detta rörmokaren Tomas Olsson från Söderhamn (numera Konsthögskolan i Umeå) med den wc-stol han klätt i rosa garn – och dragit avloppsröret till ett duschläge, så den som inte fattar kretsloppet råkar illa ut.

Inför Anna-Karin Brus precisa, svartvita måleri med förlaga i 1600-talets vanitasbilder om livets förgänglighet kan man bli stående. I ”Cat and Mouse”, dyker kattungen upp vid blomsteruppsättningen som musen vaktar. Ur hennes bo i buketten tittar en musunge fram. Anna-Karin Brus har också ett förflutet i Söderhamn (och är biolog) och är på väg att etablera sig på den nationella konstscenen.

Det finns även annat att glädjas åt. Ilona Huss Wallin iscensätter Hamlet i en film med ett antal tama råttor som aktörer i en modell i slottsmiljö. Råttorna rusar upp och ner för trappor, nosar igenom salongerna och jagar varandra. Då och då fälls repliker ur Hamlet in i bilden. Det är roligt, men också djupsinnigt om vår tids frejdiga deltagande i det vi tror vara ett drama, men som ofta blir såpigt inskränkt.

Fotografen Ville Lenkeri visar medkännande foto av människor som inte får plats i välfärdssamhället, Anders Romare ser städerskan i den chicka miljön och Berit Fradera har med collaget ”Stock Market” skapat ett murliknande stadslandskap av börssidor ur Dagens Nyheter. Hoppsan, lite samhällskritik! tänker man, för det är verkligen ont om den varan.

Jag går där och tänker att Vårsalongen 2009 är som en Finlandsfärja: stor, kommersiell, jämn och säker, men med slagsida åt konventionell gallerikonst. Den som hoppats på att årets jury – fyra av landets mest namnkunniga gallerister – skulle ta ut svängarna måste bli besviken. I stället bjuds publiken på mycket måleri man känner igen, sådant David Hockney, Karin Mamma Andersson, Jochum Nordström och andra redan gjort bättre. En hel del metamåleri hör (förstås) till bilden. Rekordet slås av en målning som parafraserar på Cecilia Edefalk när hon parafraserar Dick Bengtson…

Så ser jag i pressmaterialet att bland de 1 825 personer som sökte till Vårsalongen, var 1 187 kvinnor och 638 män, men att 69 kvinnor och 99 män antogs. Detta urval går helt mot alla tendenser under de senaste åtta–tio åren, då kvinnor varit i stor majoritet på salongerna (och de som generellt haft det mest intressanta att säga). Så det har blivit männens salong. Pinsamt. För mycket är snällt och trendanpassat, konst mitt i stora farleden, långt från blåsväder, grynnor och främmande kuster. Och också en indirekt bekräftelse på att galleristerna vet bäst: det ska se ut som det ser ut hos oss!

Dessutom lider salongen av den svårfångade sjukan att den ska se ut som en jury tänker sig att en den ska se ut. Ett avsnitt ska exempelvis handla om folkkonst. Men det är konst som ser ut som folkkonst – med inte mindre än tre verk med tomtar (varav två med sexinslag), lite renar, matproblem och hur äckligt det är att ha hår på kroppen.

I år måste man göra plats för naturmotiven. Men det är problematiskt. En del tar vid där måleriet var för 50 år sedan, men majoriteten framställer naturen som sceneri, ofta i blyerts och som något konstigt och främmande. Ett patetiskt försök har till och med titeln ”Försoning” och ett annat lika dammigt i papier-maché heter faktiskt ”Dead Calm in Cruel Nature”.

Men det finns intressanta verk på Vårsalongen som kommer ur ett djupare behov. Och man kan ge sig ut på jakt efter salongens verkliga innehåll, en spännande färd där man får testa sin konstsyn och ofta pröva frågan: Är detta konst eller ser det bara ut så!? 

 

Mer läsning

Annons