Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Verkligen! Konsten lyfter Wij

/

I år lyfter konsten i Wij valsverk. Tillsammans – men kanske av en händelse – har de 13 deltagarna skapat en utställning med flykt och lätthet, utan att glömma tillvarons djup.

Annons

Not Quite är utställningens bas. Det är ett nätverk av konstnärer och konsthantverkare med centrum i ett annat bruk, Fengersfors i Dalsland. Deltar gör också ljudkonstnärerna Iréne Sahlin och Per Samuelsson från Gävle och konsthantverkaren Maria Forsling Jenke från Ockelbo.

Aron Wigh tycks vara en ovanligt mångsidig konstnär. Han visar både en rosa inpackning av en man i fosterställning, en hängmatta i alm, tre porträtt i form av ljuslådor med öppna och dolda texter. Han har dessutom försett ugnarna med långa slanor som för att beskriva det forna valsverkets dynamik.

Mannen i forsterställning – ”Fullvuxen litenhet” – är en skulptur som hänger på väggen. Det ljuva rosa är kanske ett förföriskt gömställe, en livmoderdröm – eller också den nödvändiga vilan i återfödelsens rymd.

Alldeles intill det rosa svävar Ulrika Aneers gamla spetsbroderier som hon bättrat på, en svärm i befriande oordning. Hon kallar verket ”Lilla vän”, en ömhet som hon kanske spårat i handarbetet för att göra något särskilt till en särskild vän.

Men i Karl Hallbergs ”Eget bo” har en man i form av en stålkub förskansat sig bakom ett vajervirrvarr, och det ser inte ut att vara ett lyckligt bo, utan rädslans.

Från taket hänger Jan-Erik Brasks ”Inre rum”, en flock kulor som det är tillåtet att röra och lyssna till. Jag tänker på en folkmassa, där var och en har sin sfär. Och i den riktningen finns nog också Cajsa Branchetti Hallbergs olikfärgade tygstycken strax under taket i sällskap av tunna stegar. ”Var är ni?”, heter verket – kanske är det drömmarna som tagit sig upp under taket och söker utvägar.

Överallt i valsverkets dunkel letar sig ljuset in. Solfläckar blänker i Jan-Erik Brasks ”Spår”, en rad fotavtryck som letar sig upp på den gamla vattentuben, och i Urban Janssons smäckra stålskulptur ”Bevingad”.

Pia Ingemarsson har sammanfört två livsnödvändiga kretslopp i ”Blod och vatten” i form av påsar som hänger från taket.

Från ett hörn tränger vackra och vilda, ibland lite osaliga tjut. Här har Per Samuelsson satt ljud till Rickard Svanströms tre bastanta pelare med flöjtliknande grepphål. Räcker inte tjuten kan besökarna göra sina tillägg genom att slå med handflatan på pelarnas hål. Det är fint.

En kropp behöver bara vara en rörelse. Miklós Fözös ”Corpus” är en modernistisk skulptur i marmor som står ensam mitt på en golvyta – men de uppåtsträckta armliknande formerna avslöjar en hel kropp som vi inte ser – men vi ser åtbörden.

Malin Palms meditativa målningar bygger grunder och murar i lätta, ljusa färger och ser inte alls bortkomna ut i den storskaliga miljön

I transmissionsrummet i valsverkets museidel berättar Iréne Sahlin med ”Around” om verket. Ljud hon frambringat ur verket (inklusive kontorets skrivmaskin) har blivit en livfull berättelse.

Den som sedan vill meditera över hur det var att arbeta här i slamret och hettan, kan lägga sig på den madrass med alternativa kuddar som Maria Forsling Jenke installerat.

Mer läsning

Annons