Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilket coolt nattliv!

/
  • STORSTADSKÄNSLA. Björn Söderstedts konst har en urban stämning.
  • Nattliv. Klubben är sänkt i ett skönt dis. Upplevs i mycket sevärd utställning på Galleri Majoo.
  • MUSIKKONSTNÄR. Björn Söderstedt delar sin tid mellan musiken och konsten. Och musiken syns i konsten, med motiv från klubbmiljö.

Om nattlivet hade samma air i verkligheten som i Björn Söderstedts oljemålningar, hade jag letat mig ut oftare. I hans motivvärld bär männen hatt, klubben är sänkt i ett skönt dis, elegansen har ännu inte dött. Storstadsatmosfären är kompakt nere i källaren på Galleri Majoo. Tankarna går till en Edward Hopper på jazzklubb.

Annons

Björn Söderstedt, bosatt i Uppland, delar sin tid bakom staffliet med musiken, och den delen av hans liv är starkt närvarande i hans motiv. Legender som Charlie Parker, Willie McTell och Don Partridge gästspelar, men för att veta det måste man läsa titlarna. Anletsdragen är bortsuddade, inte bara på de kända musikerna, utan på alla som sitter vid ett piano, spelar på en saxofon eller dansar i natten. Utan näsor, munnar och, framför allt, ögon, blir kroppen extra framträdande. Kroppar stelnade mitt i rytmen. Frånvaron av anletsdrag ger också målningarna en spännande osäkerhet; är det musik som spelas utav glädje, av sorg, av livslust eller livsleda? Ingenting avslöjas, öppenheten är stor.

Ett arv från den svunna tid som jag föreställer mig inspirationen kommer från syns i de pollockska stänken, som blodsplatter över ett par i ”Dans i gult”, och andra dansande par trängs med vertikala och horisontella linjer som för tankarna till De Stijl.

De är ett slags arbetsplatsskildringar, dessa motiv från barer och klubbar, där instrumentets tyngd känns i kroppen, timmen är sen och arbetsdagen lång. De är konstnärer, men de är också arbetare vid underhållningsfabrikens löpande band.

Ensamheten även i de tätbefolkade verken accentueras av målningar som ”Blues” – en ensam man i blått – och ”Dam i fönster” del ett och två. I synnerhet damerna, lämnade i sin ensamhet, skildrar en existentiell isolering. Det handlar om två strategier för att handskas med ensamheten: ensam på kammaren eller på lokal med andra.

Förutom vissa inslag som jag gärna hade varit utan, som några singlande löv, till exempel, är det en fantasieggande utställning som Björn Söderstedt bjuder på.

Jag får höra att det är svårt att locka ut Gävlepubliken till vernissage med utsocknes konstnärer. Synd. De behövs när samma lokala namn återkommer lite väl ofta. Bara det en anledning att titta ner till Majoo för vårens sista utställning.

Mer läsning

Annons