Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visst gör det ont på Gävle sjukhus

/

Annons

Smärta kan förlama, skära genom kropp och själ. Den kan vara utan nåd och upphäva jämvikt och proportioner, ockupera människan, ta all kraft och färga tillvaron med blodspår – allt detta finns i Ljusdalskonstnären Annika Strömbergs målning ”Smärta”, som är med i hennes utställning på Galleri Elixir i Gävle.

Ansatsen i detta psykologiska och realistiska måleri kan bära långt, även om helheten i utställningen är ojämn.

Annika Strömberg brottas inte bara med smärtan. Den kan föda rädsla och i en annan målning – ”Rädslans garn” – väver dess röda trådar ett nät över världen som en amöba och mot dess hjärtpunkt har människan inte mycket försvar. Det finns också stråk av ensamhet, instängdhet och tvång i detta måleri – liksom människans strid för plats och integritet.

Konstnären lyckas också föra över svåra erfarenheter till mer reflekterande berättelser, utan att förlora skärpan. Kvinnan i målningen ”Varför” har intill sig drömprinsen förvandlad till padda (igen).

Svek finns också i ”En oönskad vän”, som uppträder i fågelgestalt och med sin näbb hugger efter en flyende kvinna. Hon tycks dock ha hittat en säkrare värld bakom målningens dominerande röda. Det finns också lyckliga ögonblick, precis sådana som kvinnan i ”Samlaren” lyckats fånga som vore de en gul ballong.

Kanske är kvinnan som återkommer i många målningar konstnären själv. Men det är inga självporträtt, utan konstnärens gestalt som diktarjag, en människa som också kan vara du eller jag.

Men de eftertänksamma hundarna är lika goda diktarjag. I två större målningar är hunden ensam i världen. I den ena antyds ett par kvinnoben, i den andra syns röda tecken som en rest av en ouppnåelig dröm.

För att lyckas hela vägen måste Annika Strömberg dra ned på ambitionen att förklara. Hundarna är ett exempel av flera. När de är hundar gestaltar de övergivenheten naket och starkt, men när de i andra målningar förmänskligas – för att vi verkligen ska tycka synd om dem – är de inte alls lika trovärdiga. Konstnären har också skrivit dikter till målningarna, men de förklarar för mycket och riskerar att begränsa målningarnas intensitet. Dikterna hindrar bilderna att tala med full styrka. 

 

Mer läsning

Annons