Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att översätta mörker till ljus

/
  • Poeten Tomas Tranströmer (1931–2015).   Foto: Fredrik Sandberg/TT
  • Läsning av Tomas Tranströmer.
  • Poeten Tomas Tranströmer i sitt hem.   Foto: Dan Hansson/TT
  • När konstnären Marc Broos återöppnade Alma Löv Museum i värmländska Östra Ämtervik fanns en
  • Poeten Tomas Tranströmer vid sin flygel 1991.   Foto: Janerik Henriksson/TT
  • Poeten Tomas Tranströmer 1991.   Foto: Janerik Henriksson/TT

I fredags kom nyheten om Tomas Tranströmers död. Författaren och journalisten Jan Sjölund från Gävle fick en unik inblick i den svenska nobelpristagarens liv och verk – läs hans avsked och om den svåra konsten att översätta mörker till ljus.

Annons

Han skriver det naturligtvis själv i en dikt. En dikt om fader Damien, prästen som lämnade karriären och framgången för att istället driva en koloni för leprasjuka på ön Molokai. Han skriver om Damien att denne valde, i kärlek, livet och glömskan men istället fick döden och berömmelsen. Och så lägger han till slutraden:

Men vi ser de där händelserna från fel håll: ett stenröse istället för sfinxens ansikte.

Jag tänker på den dikten nu när beskedet kommer att Tomas Tranströmer är död. Alla ska beskriva honom, hans framgång. Och det är oerhört fint så, herre gud, han tog hem Nobelpriset i litteratur! Trots att han är svensk! Det borde ha varit omöjligt. Han är en av de största svenska poeterna genom tiderna, helt enkelt. Varför skulle vi inte vilja beskriva hans briljans och hans dikter?

Men så fort man använder de där orden om honom som kommer från litterärt håll – ”metaforernas mästare”, ”senmodernismens främste” och så vidare – så glider något undan. Det viktigaste. Man kommer till Tranströmer från fel håll när man kommer den vägen; man ser det litterära stenröset istället för sfinxens ansikte.

*

Jag mötte Tranströmers dikter 1990. Jag hade tagit tjänstledigt från mitt journalistjobb på Arbetarbladet för att läsa en skrivkurs på Uppsala universitet, den första på universitetsnivå, en kurs som Tomas förresten varit med om att starta. ”Det viktigaste med en sådan här författarkurs är att de flesta som går den kommer fram till att de inte vill bli författare” sa han själv. Men för mig blev det tvärtom. Det var ett halvår som bekräftade mig själv på djupet och satte en ny, kompromisslös riktning på livet.

Mycket just på grund av Tranströmers dikter. De hade en våldsam kraft i mig. Det var som om någon äntligen gick i brutal dialog med den ångest jag kämpade med. Någon som inte var det minsta rädd. Någon som med formuleringar, bilder och en okuvlig tro visade mig på den svåraste av tekniker – konsten att översätta mörker till ljus.

För det är det det handlar om i Tranströmers diktning, gång på gång: Att översätta mörker till ljus. Privat mörker, andras mörker, politiskt mörker, gemensamt mörker… Att översätta det till ljus. Att vara en del av översättningsarbetet som pågår och som ”säkert är viktigare än jag”, för att använda en formulering ur hans dikt Carillon.

*

Så småningom skrev jag en c-uppsats i litteraturvetenskap om ”Tomas Tranströmers förhållande till den världsliga makten”. Och en dag på redaktionen, just innan jag skulle springa iväg för att bevaka ett fullmäktigemöte, ringde telefonen: ”Hej, det är Monica Tranströmer”. Hon och Tomas hade hört talas om min c-uppsats och ville att jag skulle komma hem till dom för att berätta om den. Kom hit och ät middag med oss, sa Monica.

Jag tackade ja, stod stilla en stund på arbetsrummet och tittade ut över Hattmakargatan, sedan sprang jag iväg till det där fullmäktigemötet.

Några veckor senare satt jag hemma i Tomas och Monicas vardagsrum och läste igenom c-uppsatsen högt för Tomas. Han hade redan drabbats av sin stroke och förlorat det mesta av talförmågan. Men han lyssnade glasklart. När jag kom till det parti i uppsatsen där jag mycket snitsigt kopplade hans användande av hästmetaforer (som i hans tidiga diktning gång på gång dyker upp i gränslandet mellan privat och samhälleligt) till hans nedtecknade barndomsminne av en frustande häst han alltid sprang förbi just på väg mellan hemmet (det privata) och skolan (det samhälleliga), ja, då sken han upp inifrån och avbröt mig med två av de få ord han fortfarande kunde formulera: ”mycket bra!”.

*

Jag bjöds in i deras liv. Monica talade jag med jämna mellanrum med på telefon, länge, om poesin, om världen, om livet. Hur hade hon tid med mig? Denna Monica; en förutsättning för det poetiska mirakel som erövrat världen under varumärket ”Tomas Tranströmer”. Inte så att hon skrev texterna, men hela det liv som hon och Tomas tillsammans valde och förmådde leva var ju utgångspunkten för den ständigt pågående översättningen av mörker till ljus. För översättningen börjar inte i arbetet med själva dikten. Den börjar i livet, i erfarenheten, i kärleken och allt man är med om ensam och tillsammans.

Telefonsamtalen med Monica kretsade oftast kring tillståndet i världen. Samhället och politiken. Människorna. Hon och Tomas var intensivt engagerade i världens tillstånd. Deras hem var som en nyhetsdesk på en global nyhetsredaktion – men reportrarna var inte journalister utan poeter från världens alla hörn. Dessa rapporterade om skeendet under ytan. Världens egentliga tillstånd, under skenbilderna och maktens krumbukter, gick att få en glimt av hos Tomas och Monica, i köket medan man diskade, eller vid frukostbordet då Tomas plötsligt gick och hämtade någon diktsamling av Harry Martinson för att på så sätt kunna delta mer aktivt i diskussionen.

Det fanns ett djup- och mörkerseende i omlopp i samtalen med Monica och Tomas. Naturligtvis. För det var ju dessa djup och detta mörker som skulle översättas till språk och ljus i några, till synes, självklara rader eller metaforer. Vad var det han skrev själv i en dikt, Tomas?

Språket marscherar i takt med bödlarna.

Därför måste vi hämta ett nytt språk.

Exakt så. I Tranströmers kök i Västerås eller i det blå huset på Runmarö, där hade makten inget att hämta. Den motades bort av något slags mänsklig självklar värme om omsorg om det konkreta och verkliga. Och avslöjades av ett språk som världen tidigare inte sett maken till.

*

En scen från köket i Runmarö. Monica diskar, jag torkar disken. Jag står och gnäller lite. Det är någon dikt som jag jobbat med i flera år. Den faller inte på plats. Det vill sig inte. Och nu hade jag fått en reaktion från Tomas som tydligt visade att jag inte var klar. Jag gnällde, sa något om att jag ju haft en ÄNGELS tålamod med den här texten!

Då stannade Monica upp i diskandet. Vred sig mot mig. Spände ögonen i mig. Sänkte rösten:

”Men Janne, det är inte en ängels tålamod man ska ha. Det är en djävuls! Det har Tomas.”

Hon hade naturligtvis rätt. Hur skulle han annars ha orkat hålla på mer än tio år med en och samma dikt? Dikten Galleriet som högst tar tio minuter att läsa? Och som ser ut som att någon har skissat fram den? Så där ledigt bara: ”Jag låg över på ett motell vid E3…”

Tio år. Att översätta mörker till ljus kostar på. Först måste man in i mörkret. Sedan ska man ut. Och det finns inga garantier för att man hittar dörren, hittar översättningen. Den kommer mer som en nåd, för den som vägrar ge upp, för den som alltid fortsätter.

Så ser den poetiska tekniken bakom Tomas Tranströmers mirakler ut. Och det är i detta han gör ett så fantastiskt jobb för miljontals människor runtom i världen i dag. Vi känner igen möjligheten som hans dikter visar på, vi känner igen den när vi ser den.

Det är där sfinxens ansikte plötsligt visar sig.

*

Nu är Tomas död. Mina tankar går till familjen. Och jag tänker på vilken oöverskådlig påverkan på mitt liv familjen Tranströmer har haft. Tack för det! Från djupet av mitt hjärta. Jag beklagar sorgen.

Men jag tröstar mig med en scen från den sista gången jag träffade Monica och Tomas. Vi pratade om döden. Det är så många döda som dyker upp i Tomas dikter! Som om de inte var döda. De äter inte men röker, skriver han någonstans och i själva läsakten ser jag det framför mig och är benägen att tro honom. Vi pratade om den mycket märkliga lilla dikten ”Midvinter” som skriver sig fram till en ljudlös värld där det finns ”en spricka / där döda/ smugglas över gränsen”.

Monica hällde upp kaffe och vände sig till Tomas: ”Men du är ju inte ett dugg rädd för döden, eller hur?” Tomas tittade storögt på henne som om han inte ens förstått frågan. Han överdrev lite, tog fram barnansiktet, men signalen var tydlig: inte ett dugg! Det var som om han tyckte att vi andra istället överdrev skillnaden mellan liv och död.

Jag tröstar mig med den scenen. Och tänker att Gud nu kan hämta hem en av sina mest briljanta översättare. Han är klar nu. Jobbet är utfört.

Resten är privat och delas av oss alla.

*

Fotnot. Jan Sjölund är journalist och gav på 90-talet ut två diktsamlingar, "Sju vägar ut ur sitt namn" och "Det nödvändiga motståndet" (båda på Bonniers). Han undervisar nu i skrivande på Högskolan i Gävle.

Mer läsning

Annons