Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Koutaiba Roumiehs egen berättelse: Därför valde jag dödsbåten

Han kom till Gävle, från ett hemland i krig. Det här är flyktingen Koutaiba Roumiehs egna ord om varför människor väljer att utsätta sig för livsfara. Han påminner oss om de mänskliga rättigheterna, och om en svensk historia som vi tycks ha glömt.

Annons

LÄS OCKSÅ: Intervju med Koutaiba Roumieh.

De mänskliga rättigheterna:

Artikel 1: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustatsmed förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda avgemenskap.

Artikel 14 : Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

Koutaiba Roumieh på Brynäs där föreningen Kulturum finns och ger språkstöd. En uppgift var att skriva en text om sig själv, på svenska.

Varför valde man att utvandra? Vilka orsaker låg bakom beslutet att rycka upp bopålarna och börja om från början i ett annat land? Det finns inte ett svar på dessa frågor. Det är flera faktorer som i kombination med varandra gjorde att många valde att utvandra. Ett par av skälen var alltså fattigdom och svält i Sverige. Från 1840-talet fram till 1920-talet utvandrade cirka 1,3 miljoner svenskar, de flesta till Amerika. Många som emigrerade sökte sig ett bättre liv, en väg ut ur hopplösheten.

I ovan nämd text ser vi att några svenskar var flyktingar för 200 år sedan. Vi ser också att orsakerna var fattigdom och svält samt sjukdom. Dessa orsaker var tillräckliga för svenskarna att bestämma sig för att utvandra till Amerika.

Tycker de att kriget också är ett hemskt starkt motiv för att emigrera? Är död och mord samt hemlöshet skäliga anledningar till att man lämnar allting i sitt eget land och utvandrar? Varför skyller vi på mannen som har flytt med sin familj för att skydda dem mot krigets faror. Det är en överlevnadsinstinkt och var och en gör liknande i samma situation.

Det finns ingen tvekan om att en del av flyktingarna har utnyttjat den här situationen och kommit till europeiska länder eftersom de trott att de ska hitta paradiset här. Men de allra flesta som har kommit till Sverige eller andra länder är i skyddsbehov. Vi har upplevet krigets fasor och det har blivit omöjligt att bo i vårt hemland.

Jag hade inga andra möjligheter, antingen kunde jag stanna kvar och vänta på min tur att dö tillsammans med andra människor eller bestämma mig för att åka med dödsbåten och resa över havet och söka mig ett tryggt liv.

Jag ska inte prata om min resa till Sverige eftersom många flyktingar förmodligen har haft liknande besvärlig resa och samma förfärliga omständigheter. Jag ska berätta om någonting som är oerhört viktigt. Några människor i många europeiska länder är egentligen emot flyktingar. De tror att vi har åkt dödsbåten och utsatt oss för dödsfara eftersom vi bara behöver pengar. Eftersom Sverige inte har varit I krig på över 200 år så förstår folk här heller inte varför det kan bli så mycket krig på andra håll. Så långt sträcker sig inte deras inlevelseförmåga.

Jag var kanske galen när jag bestämde mig för att åka den där båten, men jag hade inget val att kunna stanna någonstans i den här stora världen. Jag har kommit hit för att jag sökte mig ett liv i säkerhet och jag har rätten att söka mig en väg till ettb ättre liv.

Å andra sidan måste man inte döma folk efter hur de är, deras utseende eller indentitet. Jag har kommit hit och jag ska vara en del av det här samhället. Var och en av oss ska dömas utefter hur vi bidrar till samhället. Därför måste vi arbeta tillsammans i syfte att uppnå det bästa möjliga Sverige.

Att utvandra och börja ett nytt liv i ett annat land var egentligen inte ett lätt beslut. Jag var glad i mitt land, Syrien. Jag bodde med min pappa och mamma i fred och säkerhet. Jag hade också ett jobb på ett jättebra företag. Dessutom hade jag många planer inför framtiden. Jag hade planerat att gifta mig och bygga en familj, att fortsätta min utbildning, Master och PhD.

Sen hände det som ingen hade förväntat sig. Det var som att jag försjönk i drömmar, sedan när jag vaknade hade allting försvunnit. Kriget hade startat i Syrien och dödslukten spred sig överallt. Alla människor svävade mellan liv och död. Jag var också i en egen strid mellan liv och död. Eftersom jag inte hade några andra chanser, bestämde jag mig för att lämna allting bakom mig och utvandra.

Jag försökte hitta ett jobb i ett grannland men jag lyckades inte hitta något. Världen hade blivit som ett fängelse för syriska människor. Jag kunde inte flytta någonstans utan ett visum och det var omöjligt att få det.

Därför blev det en resa med dödsbåten istället, den enda och sista chansen att kunna fortsätta livet.

Ja,…kanske är det galet att säga att dödsbåten var min enda väg mot framtiden, men det är vad man kommer att välja att göra när man inte har någonting kvar att förlora. Och i en sådan situation kommer man att gripa efter halmstrån för att hålla sig fast i livet. Nu är jag här i Sverige och jag tror på ett visdomsord som lyder:”oavsett vad som händer i livet, ska det egentligen inte påverka i livet.”

Mer läsning

Annons