Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kozhukhin bjöd på årets konsert

/
  • Denis Kozukhin redo att ta sig an Rachmaninovs krävande pianokonsert.
  • Gävle Symfoniorkesters spanska chefdirigent Jaime Martín.

Annons

Vad kan följa upp Denis Kozhukhin med? Ingenting. Det finns inget man kan spela efter hans framträdande. Allt blir bara en antiklimax. Så måste chefdirigent Jaime Martín ha tänkt då han kastade om i programmet efter repetitionerna. Normalt framträder solisten före paus med en symfoni eller ett längre stycke efter. Nu fick i stället Kozhukhin avsluta. Och, ja, vad hade kunnat matcha det.

Rachmaninovs tredje pianokonsert ses som av de allra svåraste att ge sig på. Tekniskt krävande och total koncentration i 40 minuter. I början var det bara Rachmaninov själv som kunde spela den, den pianist han skrivit den för klarade inte av den.  Under den tv-sända Nobelkonserten tidigare i veckan spelade den unge ryske pianisten Daniel Trifonov verket. På fredagskvällen var det en annan ung ryss, Denis Kozhukhin, som tillsammans med Gävlesymfonikerna tog sig an detta pianisternas Mount Everest.

Ibland kan man bli lite trött på pianovirtouser. En massa toner och snabba fingrar. Glasyr som inte mättar. Så inte här. Kozhukhin lät musiken leva, flöda fram otvunget. Den tekniska skickligheten bara ett medel att framhäva stycket.

Inledningen är ju bara så vacker och skapar stämning direkt. Så där nostalgisk och bitterljuv som rysk musik ofta är. Publiken, och hela orkestern, sugs in direkt. Det är som om alla tar ett djupt andetag och sedan inte hämtar andan igen förrän det är över.

Konserten växlar mellan lyriska partier och kraftfulla utbrott, en uppdämd desperation som vill fram. Kozhukhin paradoxalt nog lätt i anslaget trots all kraft. Andra satsen är förtrollande vacker och tredje satsens kast åt olika håll och stegrade intensitet håller publiken som på nålar. Det är också roligt att se hur de i orkestern som inte spelar för tillfället helt fascinerade följer Kozhukhins spel. Efter avslutningen höga bifall från publiken och en hel sal på fötter för de kraftfullaste hyllningarna på länge. Och sedan inte bara ett utan två extranummer från en till synes outtröttlig Kozhukhin.

Före paus två verk inspirerade av vinter och natur. Den brittiska tonsättaren Judith Weirs Winter Song tog oss med på en promenad i ett kallt landskap. Mycket pizzicaton från stråkarna och teman som försöker finna varandra. Toner som istappar som värms upp och blir till takdropp.

Sibelius kämpade mycket med sin femte symfoni. Det tar också ett tag innan den sätter sig riktigt och sjunker in. Sedan växer den till den mäktiga avslutningen med trumpeternas tema som inspirerats av när Sibelius såg 16 flygande svanar under en kall vårpromenad.

Som helhet årets konsert. Och just det här med att lägga solisten sist borde man göra oftare. Det är ju ofta det som är kvällens höjdpunkt.

Mer läsning

Annons